Tre bonusnuggets ur Dick Cavett-arkivet

UHB innehåller redan en genomgång av de bästa ögonblicken från The Dick Cavett Show, men det finns utan tvivel material till ett inlägg till. Här är tre goda stunder ur tidernas bästa talkshow.

Groucho Marx irriterar Truman "FU" Capote

Dick Cavett hamnade i en obekväm sits när han skulle fördela ordet mellan två av självupptagenhetens trognaste fanbärare. På ena sidan: hans idol, den ultimata talkshowgästen, själva anledningen till att han överhuvudtaget är i show business, Groucho Marx. På andra sidan: en besynnerlig dvärg med heliumröst, som råkade vara en av de mest mytomspunna författarna i Amerika, Truman Capote. Problemet för Cavett var att Groucho vid det här laget, i början av 1970-talet, hade blivit en gammal och gaggig semidouche som insisterade på att avbryta övriga gäster med chockerande substanslösa anekdoter och allmänt mossbelupna punchlines. Skulle Cavett våga axla rollen som auktoritär värd och bereda väg för Truman genom att, så artigt som möjligt, be den store Groucho att knipa käft emellanåt och låta Capote berätta färdigt om Evelyn Waugh? Nä, det vågade han inte riktigt. Det är det ingen som gör och allra minst den försynte Dick Cavett. Men Capote själv, märkbart irriterad naturligtvis, hade svar på tal; det är ingen slump att han kliar sig mycket omsorgsfullt och menande med långfingret 5.15 in i klippet. Det är knappt subtilt överhuvudtaget faktiskt, ett par i publiken noterar det till och med, men Groucho the Cringeworthy fortsätter senilt att pladdra vidare i tron på att han är kvällens odiskutabla huvudnummer och fortfarande lika vital som när han trixade ihop postvaudeville med Jack Benny eller slängde Tonight Show-käft med Jack Paar på 40- och 50-talen. När han till sist avbryter Capote för att helt osammanhängande citera general MacArthur tror man knappt sina ögon.

Woody Allen misslyckas med att göra en armhävning

Ingen gästade Cavett mer frekvent än bästa polaren, Woody Allen. De matchade oftast wit rätt bra; det här var på den tiden då The Woodster fortfarande var rätt stand-up-campig och ordvitstorr, och ingen behärskade som bekant de trakterna bättre än Bitter End-habituén Cavett. En särskilt uppsluppen kväll hade de en Q&A tillsammans och blev utmanade av en kvinna med The New Yorker-läsarutseende i publiken att göra armhävningar (6.00 in i klippet). Den oförbätterligt judiske Allen förstod inte hur man kunde be honom att göra något så totalt världsfrånvänt som armhävningar. "I started one in 1946 and it lasted to the late fifties" försöker han, men efter en stunds övertalning från Cavett kavlar han trots allt upp ärmarna och gör ett uppriktigt försök. Det går, tja, sådär. Missa inte heller när Woody råkar skratta åt en äldre popinjay i högtidlig fluga något tidigare i klippet. Det här är fantastisk tv.

Orson Welles röker cigarr

Hela den här intervjun är visserligen omistlig - den vanligtvis sardoniske Welles, sannolikt tidernas bästa människa, nästlar upp gamla Citizen Kane-conundrums, orerar om Churchill och FDR, beklagar sig över alla tröttsamma charlataner han möter och är allmänt vältalig och älskvärd - men det är sekvensen som börjar runt 2.00 som slår allt. I en total freudiansk chef-d'oeuvre spörjer Cavett först lite lätt över vilka återkommande drömmar Welles har om nätterna; kameran klipper kvickt över till den teutoniske bjässen som med omedveten extrem-tajming bolmar loss på sitt cigarrstycke på ett sätt som hade fått Frasier Crane att rodna som en nykysst skolflicka.