10. John Steinbeck (1902-1968)
Författarstatus: 4.5/5Alkisstatus: 2.5/5
Totalt: 7
Nyckelverk: Grapes of Wrath
Själva urtypen för en rejäl amerikansk 1900-talsförfattare. Han hade patos, besjöng blue-collar-amerikanen, erhöll sitt Nobelpris och drack whisky till frukosten. Dessutom såg han oemotståndligt belevad och mustig ut i sitt distingerat gråsprängda hår, seglarskägg, ett klädsamt litet underbett, läderhud och barsk uppsyn. Steinbeck var dock mycket mer av en hårt arbetande författare än en förtappad suput. Han var inte lika naturligt och slösaktigt talangfull som en del av sina kollegor, men hans skarpsynthet och insikt i John Q. Publics humbla leverne lönade sig. Steinbeck hade sitt drickande under förhållandevis god kontroll och det kan man ju tycka är fördelaktigt, men det hjälper honom inte till någon topplacering på en lista av just det här slaget.
9. Evelyn Waugh (1903-1966)
Författarstatus: 4/5Alkisstatus: 3/5
Totalt: 7
Nyckelverk: Brideshead Revisited
Det är frestande att avfärda den genuint osympatiske Waugh som blott en fattig mans Oscar Wilde, men nog var han alla gånger en slipad satiriker och stilistisk virtuos. Waugh dokumenterade den brittiska överklassens fåfänga, stränga katolicism och dysfunktionella dandys med självupplevd precision. Hans politiska agenda var dock så förstockad att han rönte osmickrande anhängare som William F. Buckley. Waugh hade redan i sällskap med den unga Oxford-eliten lagt sig till med ett gediget supande, och med tiden blev han alltmer spritfet, ovärdig och oförmögen att skriva. Ett typiskt förfall.
8. Truman Capote (1924-1984)
Författarstatus: 3/5Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 7.5
Nyckelverk: In Cold Blood
Heliumröstens fanbärare fick hela New York Review of Books läsarkrets att fälla en skenhelig tår av artificiellt medlidande när han märkbart berusad gästade ett direktsänt TV-program; "I drink," mumlade Capote mellan ett par glupska svepningar, "because it’s the only time I can stand it." Några veckor senare var han tillbaka i TV-programmet, återigen rådrucken, och hotade att ta sitt liv. På slutet avverkade Capote en handfull Margaritas innan lunch och fördrev nätterna på Studio 54. Undergången var oundviklig. Var han en mytomanisk clown eller en stor författare och bonvivant som kunde matcha wit med de bästa? Svaret ligger förmodligen någonstans däremellan.
7. Tennessee Williams (1911-1983)
Författarstatus: 4/5Alkisstatus: 4/5
Totalt: 8
Nyckelverk: A Streetcar Named Desire
Det är banne mig legitimt att ta till flaskan när man har en bakgrund som Tennessee Williams. Hans kvävande, sydstatsaristokratiska moder berövade honom på all form av självförtroende och hans auktoritäre fader gav honom livremmen regelbundet. Den enda ljusglimten i hans eländiga liv var den lyckliga relationen med systern Rose, men henne skickade föräldrarna snart iväg på en lobotomi som, bokstavligt talat, gick snett. Till råga på allt var Williams öppet homosexuell, vilket inte var kosher i 1930-talets Mississippi. Men Tennessee packade till slut resväskorna, satte målmedvetet kurs mot New Orleans och bosatte sig i de långt mer öppensinnade franska kvarteren. Här odlade han, via främst Pulitzer-belönade pjäser, ett rykte som sin tids Chekhov - allt medan han härjades av tung alkoholism och avgrundsdjupa depressioner.
6. Dylan Thomas (1914-1953)
Författarstatus: 3/5Alkisstatus: 5/5
Totalt: 8
Nyckelverk: Under Milk Wood
Jösses, Dylan Thomas var verkligen ett vrak - med ena foten i rännstenen och den andra i de fina bourgeoisie-salongerna. Den rultige rockjournalistfavoriten med den fängslande rösten och förtrollande karisman gillade också att kokettera brett om sina alkoholvanor. Walesaren dog under en predestinerat fördömd uppläsningsturné i New York och hans sista ord lär ha varit: "I've had eighteen straight whiskies, I think that is a record." Inte sedan Edgar Allen Poe hade en obducent hittat så många fel på en kropp.
5. Raymond Chandler (1888-1959)
Författarstatus: 4.5/5Alkisstatus: 3.5/5
Totalt: 8
Nyckelverk: The Long Goodbye
"I’m an occasional drinker; the kind of guy who goes out for a beer and wakes up in Singapore with a full beard." Den okrönte konungen av dräpande oneliners och hårdkokta, sofistikerade deckare tog föga oväntat gärna ett järn eller tolv. Inte blev hans begär efter den perfekt tillredda cocktailen mindre av att han flyttade till Hollywood och blev skrivarpartner med William Faulkner. Föreställ er de två sittandes vid en bardisk framåt småtimmarna. Oj, oj. I längden blev han dock tyvärr svårt deprimerad och suicidal.
4. Ernest Hemingway (1899-1961)
Författarstatus: 4/5Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 8.5
Nyckelverk: The Sun Also Rises
Ingen annan författares alkoholvanor och osunda leverne har väl romantiserats tillnärmelsevis lika ingående som gamle Papas. Innan flygplanskrascherna, njur- och leverproblemen, depressionerna, elchocksbehandlingarna, den otäckt eskalerande parkbänksalkoholismen och det slutliga självmordet medelst gevär var hans livsstil de facto rena charmanta handboken för unga hopplösa eskapister. Hemingway fördrev anspråkslöst dagarna längst ut på utsökta Key West; han författade sporadiskt och förtjänstfullt, han fiskade, käkade baconomeletter, sippade scotch och spred beska omdömen om författarkollegor i ropet. En egen drink, en rivig liten Daiquiri, fick han också ge namn till: The Papa Doble. Recept här.
3. William Faulkner (1897-1962)
Författarstatus: 4.5/5Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 9
Nyckelverk: The Sound and the Fury
Faulkner, Nobel- och dubbel Pulitzer-vinnare, är sannolikt litteraturhistoriens mest avancerade stilist. I alla sina böcker bygger han upp oändliga medvetenhetsströmmar och extremt komplexa meningar - ett mödosamt arbetssätt som torde kräva minutiös koncentration kan man tycka. Faulkner var dock en livslång alkoholist, så fullskalig som endast en uppriven södernförfattare kunde vara, om än tämligen lugn och värdig. De lärda gör således än idag sitt yttersta för att försöka begripa hur han kunde skriva så oerhört sensibelt och vitalt och elegant - ja, rent av tekniskt fulländat - i sitt alltid så ruggiga tillstånd.
2. James Joyce (1882-1941)
Författarstatus: 5/5Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 9.5
Nyckelverk: Ulysses
Det fordras onekligen stor hängivenhet för att kultivera ett rykte som grav alkoholist i 1920-talets Dublin. Joyce varvade legendariskt ruffiga barrundor och burdusa rallarslagsmål - till skillnad från andra intellektuella kunde han slåss - med att fila på tidernas kanske mest imponerande litterära insats: Ulysses.
1. F. Scott Fitzgerald (1896-1940)
Författarstatus: 5/5Alkisstatus: 5/5
Totalt: 10
Nyckelverk: The Great Gatsby
Ingen författare har besuttit i närheten av lika mycket talang som Fitzgerald - och ingen annan har slösat bort den lika vårdslöst och destruktivt. De beklämmande få noveller och förvisso betydligt fler kortnoveller som han lämnade efter sig är så häpnadsväckande bra och fulländade att det ibland kan kännas betydelselöst att ens ge sig på att läsa andra författare. Ironin är ofrånkomlig och brutal; de aristokratiska jazzåldern-dystopier som Fitzgerald avhandlade så grundligt i sina flesta skrivelser blev också hans eget öde. Alla dekadenta vanor han skaffat sig som ung Princeton-student eskalerade efter det stora litterära genombrottet på 1920-talet och han var till slut lika välkänd och omtalad för sina böcker som för sitt extraordinära drickande. När så den sorglösa jazzåldern abrupt tog slut och den unga östkustelitens ekonomiska överflöd försvann tog Fitzgerald ödesdigert nog sin alkoholism till nästa nivå. Han söp kort och gott ihjäl sig - ensam, utfattig och utan att förstå sin storhet. Läs förslagsvis ett par Fitzgerald-biografier, det är synnerligen berikande. Alla från Hemingway till Salinger idoliserade honom.
Bubblare (utan inbördes ordning): Dorothy Parker, Flann O'Brien, Malcolm Lowry, Jack Kerouac, John Cheever, Charles Bukowski, Marguerite Duras, O. Henry, Sinclair Lewis och Norman Mailer.
