Tre bonusnuggets ur Dick Cavett-arkivet

UHB innehåller redan en genomgång av de bästa ögonblicken från The Dick Cavett Show, men det finns utan tvivel material till ett inlägg till. Här är tre goda stunder ur tidernas bästa talkshow.

Groucho Marx irriterar Truman "FU" Capote

Dick Cavett hamnade i en obekväm sits när han skulle fördela ordet mellan två av självupptagenhetens trognaste fanbärare. På ena sidan: hans idol, den ultimata talkshowgästen, själva anledningen till att han överhuvudtaget är i show business, Groucho Marx. På andra sidan: en besynnerlig dvärg med heliumröst, som råkade vara en av de mest mytomspunna författarna i Amerika, Truman Capote. Problemet för Cavett var att Groucho vid det här laget, i början av 1970-talet, hade blivit en gammal och gaggig semidouche som insisterade på att avbryta övriga gäster med chockerande substanslösa anekdoter och allmänt mossbelupna punchlines. Skulle Cavett våga axla rollen som auktoritär värd och bereda väg för Truman genom att, så artigt som möjligt, be den store Groucho att knipa käft emellanåt och låta Capote berätta färdigt om Evelyn Waugh? Nä, det vågade han inte riktigt. Det är det ingen som gör och allra minst den försynte Dick Cavett. Men Capote själv, märkbart irriterad naturligtvis, hade svar på tal; det är ingen slump att han kliar sig mycket omsorgsfullt och menande med långfingret 5.15 in i klippet. Det är knappt subtilt överhuvudtaget faktiskt, ett par i publiken noterar det till och med, men Groucho the Cringeworthy fortsätter senilt att pladdra vidare i tron på att han är kvällens odiskutabla huvudnummer och fortfarande lika vital som när han trixade ihop postvaudeville med Jack Benny eller slängde Tonight Show-käft med Jack Paar på 40- och 50-talen. När han till sist avbryter Capote för att helt osammanhängande citera general MacArthur tror man knappt sina ögon.

Woody Allen misslyckas med att göra en armhävning

Ingen gästade Cavett mer frekvent än bästa polaren, Woody Allen. De matchade oftast wit rätt bra; det här var på den tiden då The Woodster fortfarande var rätt stand-up-campig och ordvitstorr, och ingen behärskade som bekant de trakterna bättre än Bitter End-habituén Cavett. En särskilt uppsluppen kväll hade de en Q&A tillsammans och blev utmanade av en kvinna med The New Yorker-läsarutseende i publiken att göra armhävningar (6.00 in i klippet). Den oförbätterligt judiske Allen förstod inte hur man kunde be honom att göra något så totalt världsfrånvänt som armhävningar. "I started one in 1946 and it lasted to the late fifties" försöker han, men efter en stunds övertalning från Cavett kavlar han trots allt upp ärmarna och gör ett uppriktigt försök. Det går, tja, sådär. Missa inte heller när Woody råkar skratta åt en äldre popinjay i högtidlig fluga något tidigare i klippet. Det här är fantastisk tv.

Orson Welles röker cigarr

Hela den här intervjun är visserligen omistlig - den vanligtvis sardoniske Welles, sannolikt tidernas bästa människa, nästlar upp gamla Citizen Kane-conundrums, orerar om Churchill och FDR, beklagar sig över alla tröttsamma charlataner han möter och är allmänt vältalig och älskvärd - men det är sekvensen som börjar runt 2.00 som slår allt. I en total freudiansk chef-d'oeuvre spörjer Cavett först lite lätt över vilka återkommande drömmar Welles har om nätterna; kameran klipper kvickt över till den teutoniske bjässen som med omedveten extrem-tajming bolmar loss på sitt cigarrstycke på ett sätt som hade fått Frasier Crane att rodna som en nykysst skolflicka.

Tidernas bästa alkoholiserade författare

Bra författare tenderar att dricka alldeles för mycket. Det är förstås förkastligt i viss mån, men även förrädiskt enkelt och eggande att romantisera. Här rankas de tio bästa alkoholiserade författarna. De bedöms efter såväl förmåga att skriva som att dricka och måste följaktligen bemästra båda delarna för att nå en hög placering.

10. John Steinbeck (1902-1968)

Författarstatus: 4.5/5
Alkisstatus: 2.5/5
Totalt: 7

Nyckelverk: Grapes of Wrath

Själva urtypen för en rejäl amerikansk 1900-talsförfattare. Han hade patos, besjöng blue-collar-amerikanen, erhöll sitt Nobelpris och drack whisky till frukosten. Dessutom såg han oemotståndligt belevad och mustig ut i sitt distingerat gråsprängda hår, seglarskägg, ett klädsamt litet underbett, läderhud och barsk uppsyn. Steinbeck var dock mycket mer av en hårt arbetande författare än en förtappad suput. Han var inte lika naturligt och slösaktigt talangfull som en del av sina kollegor, men hans skarpsynthet och insikt i John Q. Publics humbla leverne lönade sig. Steinbeck hade sitt drickande under förhållandevis god kontroll och det kan man ju tycka är fördelaktigt, men det hjälper honom inte till någon topplacering på en lista av just det här slaget.

9. Evelyn Waugh (1903-1966)

Författarstatus: 4/5
Alkisstatus: 3/5
Totalt: 7

Nyckelverk: Brideshead Revisited

Det är frestande att avfärda den genuint osympatiske Waugh som blott en fattig mans Oscar Wilde, men nog var han alla gånger en slipad satiriker och stilistisk virtuos. Waugh dokumenterade den brittiska överklassens fåfänga, stränga katolicism och dysfunktionella dandys med självupplevd precision. Hans politiska agenda var dock så förstockad att han rönte osmickrande anhängare som William F. Buckley. Waugh hade redan i sällskap med den unga Oxford-eliten lagt sig till med ett gediget supande, och med tiden blev han alltmer spritfet, ovärdig och oförmögen att skriva. Ett typiskt förfall.

8. Truman Capote (1924-1984)

Författarstatus: 3/5
Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 7.5

Nyckelverk: In Cold Blood

Heliumröstens fanbärare fick hela New York Review of Books läsarkrets att fälla en skenhelig tår av artificiellt medlidande när han märkbart berusad gästade ett direktsänt TV-program; "I drink," mumlade Capote mellan ett par glupska svepningar, "because it’s the only time I can stand it." Några veckor senare var han tillbaka i TV-programmet, återigen rådrucken, och hotade att ta sitt liv. På slutet avverkade Capote en handfull Margaritas innan lunch och fördrev nätterna på Studio 54. Undergången var oundviklig. Var han en mytomanisk clown eller en stor författare och bonvivant som kunde matcha wit med de bästa? Svaret ligger förmodligen någonstans däremellan.

7. Tennessee Williams (1911-1983)

Författarstatus: 4/5
Alkisstatus: 4/5
Totalt: 8

Nyckelverk: A Streetcar Named Desire

Det är banne mig legitimt att ta till flaskan när man har en bakgrund som Tennessee Williams. Hans kvävande, sydstatsaristokratiska moder berövade honom på all form av självförtroende och hans auktoritäre fader gav honom livremmen regelbundet. Den enda ljusglimten i hans eländiga liv var den lyckliga relationen med systern Rose, men henne skickade föräldrarna snart iväg på en lobotomi som, bokstavligt talat, gick snett. Till råga på allt var Williams öppet homosexuell, vilket inte var kosher i 1930-talets Mississippi. Men Tennessee packade till slut resväskorna, satte målmedvetet kurs mot New Orleans och bosatte sig i de långt mer öppensinnade franska kvarteren. Här odlade han, via främst Pulitzer-belönade pjäser, ett rykte som sin tids Chekhov - allt medan han härjades av tung alkoholism och avgrundsdjupa depressioner.

6. Dylan Thomas (1914-1953)

Författarstatus: 3/5
Alkisstatus: 5/5
Totalt: 8

Nyckelverk: Under Milk Wood

Jösses, Dylan Thomas var verkligen ett vrak - med ena foten i rännstenen och den andra i de fina bourgeoisie-salongerna. Den rultige rockjournalistfavoriten med den fängslande rösten och förtrollande karisman gillade också att kokettera brett om sina alkoholvanor. Walesaren dog under en predestinerat fördömd uppläsningsturné i New York och hans sista ord lär ha varit: "I've had eighteen straight whiskies, I think that is a record." Inte sedan Edgar Allen Poe hade en obducent hittat så många fel på en kropp.

5. Raymond Chandler (1888-1959)

Författarstatus: 4.5/5
Alkisstatus: 3.5/5
Totalt: 8

Nyckelverk: The Long Goodbye

"I’m an occasional drinker; the kind of guy who goes out for a beer and wakes up in Singapore with a full beard." Den okrönte konungen av dräpande oneliners och hårdkokta, sofistikerade deckare tog föga oväntat gärna ett järn eller tolv. Inte blev hans begär efter den perfekt tillredda cocktailen mindre av att han flyttade till Hollywood och blev skrivarpartner med William Faulkner. Föreställ er de två sittandes vid en bardisk framåt småtimmarna. Oj, oj. I längden blev han dock tyvärr svårt deprimerad och suicidal.

4. Ernest Hemingway (1899-1961)

Författarstatus: 4/5
Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 8.5

Nyckelverk: The Sun Also Rises

Ingen annan författares alkoholvanor och osunda leverne har väl romantiserats tillnärmelsevis lika ingående som gamle Papas. Innan flygplanskrascherna, njur- och leverproblemen, depressionerna, elchocksbehandlingarna, den otäckt eskalerande parkbänksalkoholismen och det slutliga självmordet medelst gevär var hans livsstil de facto rena charmanta handboken för unga hopplösa eskapister. Hemingway fördrev anspråkslöst dagarna längst ut på utsökta Key West; han författade sporadiskt och förtjänstfullt, han fiskade, käkade baconomeletter, sippade scotch och spred beska omdömen om författarkollegor i ropet. En egen drink, en rivig liten Daiquiri, fick han också ge namn till: The Papa Doble. Recept här.

3. William Faulkner (1897-1962)

Författarstatus: 4.5/5
Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 9

Nyckelverk: The Sound and the Fury

Faulkner, Nobel- och dubbel Pulitzer-vinnare, är sannolikt litteraturhistoriens mest avancerade stilist. I alla sina böcker bygger han upp oändliga medvetenhetsströmmar och extremt komplexa meningar - ett mödosamt arbetssätt som torde kräva minutiös koncentration kan man tycka. Faulkner var dock en livslång alkoholist, så fullskalig som endast en uppriven södernförfattare kunde vara, om än tämligen lugn och värdig. De lärda gör således än idag sitt yttersta för att försöka begripa hur han kunde skriva så oerhört sensibelt och vitalt och elegant - ja, rent av tekniskt fulländat - i sitt alltid så ruggiga tillstånd.

2. James Joyce (1882-1941)

Författarstatus: 5/5
Alkisstatus: 4.5/5
Totalt: 9.5

Nyckelverk: Ulysses

Det fordras onekligen stor hängivenhet för att kultivera ett rykte som grav alkoholist i 1920-talets Dublin. Joyce varvade legendariskt ruffiga barrundor och burdusa rallarslagsmål - till skillnad från andra intellektuella kunde han slåss - med att fila på tidernas kanske mest imponerande litterära insats: Ulysses.


1. F. Scott Fitzgerald (1896-1940)

Författarstatus: 5/5
Alkisstatus: 5/5
Totalt: 10

Nyckelverk: The Great Gatsby

Ingen författare har besuttit i närheten av lika mycket talang som Fitzgerald - och ingen annan har slösat bort den lika vårdslöst och destruktivt. De beklämmande få noveller och förvisso betydligt fler kortnoveller som han lämnade efter sig är så häpnadsväckande bra och fulländade att det ibland kan kännas betydelselöst att ens ge sig på att läsa andra författare. Ironin är ofrånkomlig och brutal; de aristokratiska jazzåldern-dystopier som Fitzgerald avhandlade så grundligt i sina flesta skrivelser blev också hans eget öde. Alla dekadenta vanor han skaffat sig som ung Princeton-student eskalerade efter det stora litterära genombrottet på 1920-talet och han var till slut lika välkänd och omtalad för sina böcker som för sitt extraordinära drickande. När så den sorglösa jazzåldern abrupt tog slut och den unga östkustelitens ekonomiska överflöd försvann tog Fitzgerald ödesdigert nog sin alkoholism till nästa nivå. Han söp kort och gott ihjäl sig - ensam, utfattig och utan att förstå sin storhet. Läs förslagsvis ett par Fitzgerald-biografier, det är synnerligen berikande. Alla från Hemingway till Salinger idoliserade honom.

Bubblare (utan inbördes ordning): Dorothy Parker, Flann O'Brien, Malcolm Lowry, Jack Kerouac, John Cheever, Charles Bukowski, Marguerite Duras, O. Henry, Sinclair Lewis och Norman Mailer.

En utsökt sextett tv-karaktärer

Följande är en ödmjuk sammanställning av UHB:s favoritkaraktärer i tv-historien. Några av de som med knapp marginal hamnade utanför listan är Toby Ziegler, George Costanza, Neal Schweiber, Elaine Benes samt Larry Davids alter-ego i Curb.


6. Lord Sebastian Flyte

Serie: Brideshead Revisited

Den unge lord Flytes slutliga undergång var måhända alltid oundviklig, men vägen dit - kantad av belevad dandyism, oantastligt skurna tredelskostymer och ett laissez faire-drickande värdigt F. Scott Fitzgerald - är odelat angenäm att följa. Den fläskige dipsomanen Evelyn Waugh kokade ihop vår snorvalpige antihjälte efter några års depraverat umgänge med Oxfords mest högtravande och hedonistiska aristokrater. Stilige Anthony Andrews adapterade honom omsorgsfullt och oklanderligt till tv-format. Flyte stjäl faktiskt stundtals uppmärksamheten helt från protagonisten Charles Ryder och stärker därigenom tesen om att snyggt paketerade förfall alltjämt trollbinder.

Videoklipp:

Klassisk replik: - Dearest Charles, I found a box of this paper at the back of a bureau so I must write to you as I am mourning for my lost innocence. It never looked like living. The doctors despaired of it from the start.

Bonuskuriosa: Lord Sebastians notoriska teddybjörn, Aloysius - en delikat obskyr referens till Oxford-alumen Sir John Betjemans teddybjörn Archibald Ormsby-Gore -, hette egentligen Delicatessen och tillhörde skådespelaren Peter Bull.


5. Illya Kuryakin

Serie: The Man from U.N.C.L.E.

Napoleon Solo var den proklamerade huvudfiguren i Uncle, men det var Illya Kuryakin som stal showen. Medan Solo förvisso var en karismatisk och urban amerikan i den nobla, välskräddade och älskvärda Cary Grant-traditionen, minde Kuryakin om en enigmatisk rysk renässansman; Sorbonne- och Cambridge-utbildad, bemästrare av multipla språk, litterärt bevandrad och intellektuell så det förslog. Hans intressen var mat, zigenarkultur, polotröjor och socialism. Den ekivoka spionromantiken tilläts onekligen flöda i Uncle och radarpartnerskapet växte sig med tiden allt starkare och tv-mässigare. Solo förblev den konjakdrivne Ian Fleming-stereotypen som gick hem med kvinnan i slutet, men Kuryakin - mer pragmatisk och sublim - tog alltid hem den 60-talstorra punchlinen precis innan eftertexterna.

Videoklipp:

Klassisk replik: - No man is free who works for a living.

Bonuskuriosa: Det sägs att David McCallum mottog fler kärleksbrev från kvinnliga fans än någon annan i NBC-historien. Inte illa, kan tyckas, för någon med den potentiellt otacksamma uppgiften att porträttera en plikttrogen ryss mitt under Kalla krigets klimax.


4. Gob Bluth

Serie: Arrested Development

George Oscar "Gob" Bluth har inte många förmildrande egenskaper; han är en genuin, megalomanisk idiot. Man kan dock inte låta bli att kapitulera för hans hängivenhet. Och det är en oerhörd bedrift i sig att vara familjens svarta får, när familjen vi talar om är The Bluths. De är allesammans lata, självupptagna och odugliga - och värst är förstås Gob. Han har alltid en handfull ljusskygga upptåg i rockärmen, och förmår för jämnan hindra sin med Bluth-mått mätt välartade broder Michael från att kultivera någon form av anständighet i familjen. Gob tillbringar dagarna med att vara självgod och åka omkring på sin segway. Han tolkar allt kvinnor säger som suktande eufemismer och bedriver en synnerligen fruktlös karriär som pyrotekniskt inriktad magiker. Gob har också uppfunnit Franklin Delano Bluth; en stereotypt svart buktalardocka (tillika en hommage till den livligt omdebatterade Sesame Street-figuren Roosevelt Franklin) samt den något mer harmlösa Mr Bananagrabber; en Hamburglar-inspirerad animerad figur. Trots alla Gobs episka tillkortakommanden håller man alltid en motvillig tumme i smyg för honom.

Videoklipp:

Klassisk replik: - I've made a huge mistake.

Bonuskuriosa: Gob släppte ett album tillsammans med buktalardockan Franklin Delano Bluth betitlat "Franklin comes alive". Albumet innehöll bland annat en infam cover på Bryan Adams "(Everything I Do) I Do It for You".


3. Audrey Horne

Serie: Twin Peaks

Pajkonnässören Agent Cooper och den rytmiskt bevandrade dvärgen i all ära, men är det någonting som är oförglömligt i Twin Peaks så är det Audrey Horne. Vi talar då förstås, som alltid med det sällsamma fallet Twin Peaks, om den första säsongen; epokgörande och rättmätigt lovprisad som den onekligen var. Audrey Hornes svala tvetydighet gäckade tittaren och det gick aldrig att gissa var hennes sympatier låg. Skulle hon visa sig vara en kokett odåga eller självaste nyckeln till hela mysteriet? Twin Peaks måste alltid ihågkommas som en lågmäld, noirflörtande pusseldeckare som givits Lynch-behandlingen; därför är det varken jättar, demoner eller log ladies man instinktivt minns av serien. Nej, det är Audrey Hornes ömsom autistiska, ömsom seduktiva dans till jukeboxen inne på RR Café framför en häpen ortsbefolkning - som en Louise Brooks för 1990-talet.

Videoklipp:

Klassiskt citat: - Do your palms ever itch?

Bonuskuriosa (inklusive massiv spoiler): Sherilyn Fenn har i efterhand klargjort att hennes karaktär de facto inte omkom i bankvalvet där gamle Eckhardt hade planterat en sprängladdning. Tvärtom skulle Horne spela en essentiell roll i en presumtiv säsong tre.


2. Leo McGarry

Serie: The West Wing

Den bästa tv-serien rymmer förstås flera karaktärer med starka anspråk på en placering på listan och det kan tyckas vara ett rent omöjligt företag att välja blott en. Där finns den apokalyptiskt koleriske kommunikationschefen Toby "I was raised on Brideshead Revisited" Ziegler; knappt förmögen att hantera vare sig sitt judiska självhat eller omvärldens påträngande enfald; Josh Lyman, den förmätne senatorsmanglaren med West Wing-korridorernas bästa slapstick; C.J Cregg, den särdeles coola pressekreteraren med ett aldrig sinande förråd av knastertorra oneliners; Sam Samborn, ett charmigt bortkommet boy wonder-specimen som inte sällan drabbas av översvallande idealism i sitt talskrivararbete. Och ett par dussin till. Alla har emellertid en sak gemensamt. De jobbar åt Leo Thomas McGarry, Vita husets stabschef och "the man who runs the country" enligt president Bartlet själv. Boston-hårdingen McGarry är ömsom en briljant, patosdrypande statsman och dedicerad fadersfigur, ömsom tyngd av sina onämnbara laster; långt gången alkoholism, pillermissbruk och arbetsnarkomani. Han har utåt sett en karg och lätt auktoritär framtoning, men besitter också en alltid påslagen vurm för salta kvickheter, vilket gör att alla hans konversationer, särskilt de med sekreteraren Margret, låter som hämtade ur en rapp 1950-talsscrewball signerad George Cukor. Sättet han bär upp sina oklanderliga kostymer på, deadpan-levererar varje replik och wobblar när han går är tre andra älskvärda detaljer. Leo McGarry är det allra bästa med The West Wing.

Videoklipp:

Klassisk replik: - There are two things you never want to let people see how you make 'em: laws and sausages.

Bonuskuriosa: John Spencer, den hårdkokte skådisveteranen från Jersey, som så fantastiskt gestaltade Leo McGarry, hade föga oväntat flera likheter med karaktären. Båda var osvikliga dyed in the wool-demokrater. Båda var gamla alkoholister och arbetsnarkomaner. Och båda hade fatala hjärtproblem.


1. Dr. Niles Crane

Serie: Frasier

När hypokondripaketet Niles Crane var i tioårsåldern fördrev han stillsamt dagarna med att spela luftfiol till Mozarts verk. Det hände också att han korresponderade med sina fiktiva, judiska brevvänner. Den vuxne Niles preferabla aktiviteter är att spela ett parti squash, dricka kostsamma viner, äta utrotningshotade arter, diskutera Freud visavi Jung och munhuggas med sin ekvivalente broder. Han är den ultimate snobben - dråpligt osnuten och schackklubbsspenslig -, i en serie som aldrig missade ett tillfälle att omfamna, för att inte säga hylla, det intellektuella. Hela serien är en hyperelokvent high brow-fest som dryper av distingerade referenser och njutbar elitism, vilket förser Niles med mängder av obetalbara egghead-repliker och koketteringsmöjligheter. Därtill har vi seriens mer konventionella och gammalmodigt sofistikerade sidor. Den fina will they/won't they-spänningen mellan Niles och Daphne minner om Hollywoods guldålder och är ett av seriens mer drivande spår. Spänningen i familjen Crane - i regel inducerad av brödernas småjuvenila rivalitet (Niles gick exempelvis på Yale och Cambridge, Frasier på Harvard och Oxford) eller blue-collar-pappan Martins patologiska lynnighet - benas alltid ut med en sådan uppfostrande klokhet och småputtrig gedigenhet att det blir mer rörande än man förväntar sig av en amerikansk primetime-sitcom. Till sist har vi slapsticken. Den store David Hyde Pierce är en obestridlig mästare på att popinjaystrutta omkring i sin plugghästfrisyr och är värd varenda Emmy-statyett - och många har det blivit.

Videoklipp:

Klassisk replik: - That man has "community college" written all over him!

Bonuskuriosa: I sin annars så timida adolescens moonade Niles president Nixon. Orsak: han var förälskad i en anarkist och ville visa sig värdig.

Ode till Dick Cavett

Det kommer en tid i varje ung mans liv, då han måste skriva det stora Dick Cavett-inlägget. Min tid har nu kommit. Jag medger att inlägget lider en viss risk att urarta i jolmig sentimentalism, såsom det tenderar att göra när idoler skall avhandlas på blogg. Dick Cavett var, vilket kanske är bekant för en del, programledare för talkshowen The Dick Cavett Show under några hektiska år, från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet - en tid när den amerikanska kultur-, media- och nöjessfären formligen svämmade över av intressanta figurer och det politiska klimatet var hårdkokt och förrädiskt spännande. Cavett hade den tveksamma äran att dela sändningstid med den oövervinnerlige Johnny Carson och The Tonight Show. Men vi tar det från början och försöker att vara sakliga.

Efter att ha arbetat några år i biblioteket på Yales universitet, där han även regisserade uppskattade teateruppsättningar på campuset och arrangerade föreläsningar med sådana som Peter Ustinov, bodde Cavett i början av 60-talet i en nergången trea på Manhattan där han betalade 51 dollar i månaden i hyra. Han arbetade som springpojke på Time Magazine, men kände sig ämnad för större uppgifter. I hela sitt liv hade han närt en regelrätt besatthet av kända människor. Under sin första tid i New York brukade han exempelvis klä sig i samma utstyrslar som journalisterna på Time, placera ett exemplar av tidningen Variety under armen (för det hade alla seriösa reportrar) och smyga in på backstageområden vid tv-inspelningar, teateruppsättningar, musikaler och liknande händelser, bara för att få vistas en stund i närheten av celebriteter och få smak av la dolce vita. Ibland blev han utslängd i rännstenen, ibland lyckades han nästla sig in i samma hiss som Greta Garbo.

1961 läste Cavett en artikel om Jack Paar, dåtidens ikoniske programledare för The Tonight Show. I artikeln suckade Paar över hur ansträngande det hade blivit att sammanställa en högklassig öppningsmonolog varje kväll. Den alltid opportunistiske Cavett såg sin chans och skrev ihop ett knippe skämt som han personligen överlämnade till Paar under ett "slumpmässigt" möte mellan de båda i NBC-högkvarterets korridorer. Samma kväll, med en svettig Cavett sittandes i publiken, använde Paar flera av skämten. Responsen var mycket god, och när de båda återigen träffades senare i en hiss blev Cavett erbjuden ett prestigefyllt jobb som talangscout på The Tonight Show. Han accepterade entusiastiskt och började genast finkamma New York-klubbarna efter påläggskalvar. En av hans främsta upptäckter som talangscout blev en neurotiskt lagd komiker som vareviga kväll levererade en charmigt trevande rutin på nattklubben Blue Angel. Woody Allen, naturligtvis, blev också en av Cavetts två närmaste vänner. Den andre var Groucho Marx.

Under den senare delen av 60-talet sysselsatte sig Cavett med flera saker. Han arbetade fortfarande kvar på The Tonight Show (som hade tagits över av den osannolikt populäre Johnny Carson), men nu som författare, vilket han skattade högre än att scouta efter komiker. Han skrev även åt institutionerna Ed Sullivan och Merv Griffin och hade gjort sig känd för att smyga in avancerade referenser i de vanligtvis lättsamma och intellektuellt outmanande familjeprogrammen. Han bedrev också mindre och fristående sketchprojekt tillsammans med sådana som Lenny Bruce och Mel Brooks. Sedan 1965 förde han även en förhållandevis godartad karriär som ståuppkomiker på den mytomspunna klubben Bitter End i Greenwich Village, med Woody Allens framtida producent Jack Rollins som sin manager. Det genererade förvisso blygsamma lönecheckar, men kom att slipa hans torra, sofistikerade humor inför nästa, livsdefinierande karriärssteg.

Det bästa ur The Dick Cavett Show

1969 skrev Cavett under stort pådrag ett kontrakt med ABC och fick sin egen talkshow. Programmet lades på samma fruktade sändningstid som Johnny Carsons The Tonight Show i NBC, men man insåg snart att det var lönlöst att utmana om tittarsiffrorna. Istället gavs Cavett tillåtelse att, helt efter eget bevåg, forma ett stramt och nedtonat alternativ till Carsons breda om än älskvärda spektakel; ett sofistikerat konversationsprogram utan sketcher och publikfrieri, där vanligtvis mer ljusskygga gäster eller sådana gäster som av olika anledningar - snäva intresseområden, obekväma åsikter, falnande stjärnstatus, uttalad animositet gentemot Tonight Show-formatet - inte ansågs lämpliga för den stora massan, fick tala i lugn och ro med Cavett. Det artade sig till ett gynnsamt drag för ABC. Man fick snart en trogen och månghövdad tittarskara (mestadels bestående av akademiska östkustliberaler) och ett oantastligt rykte. Cavett visade sig besitta en briljant konversationsförmåga; välartikulerad, beläst, världsvan, sympatisk - men också syrlig och besk när situationen krävde. Han var alltid med på noterna med ett knippe kvickheter redo i bakfickan, hela tiden driven av sitt genuina intresse och stundvisa besatthet för motparten. Så gott som samtliga av de intervjuer jag har kommit över från The Dick Cavett Show har visat sig vara fullkomligt njutbara. Som allra mest utsökt blev det förstås när gästerna ansågs tillräckligt prominenta för att hela programtiden (en knapp timme) skulle ägnas enbart åt dem. Flera av de här intervjuerna - Woody Allen, Orson Welles, Ingmar Bergman, Groucho Marx, Alfred Hitchcock, Katherine Hepburn, m.fl - finns på Youtube. Allt är lysande. En genomsnittlig kväll hos Dick Cavett kunde Peter Bogdanovich, Frank Capra, Robert Altman och Mel Brooks sitta och dra whiskystinna rövarhistorier som om de satt hemma i någons källare istället för på ABC-primtime.

Här är min slutliga lista över det bästa som hände i och omkring The Dick Cavett Show under de gyllene åren, 1969-74.

Gore Vidal vs. Norman Mailer

Jag undrar om inte det här kan vara det största ögonblicket i talkshow-historien. Lite bakgrund till att börja med. Gore Vidal var (är - han lever faktiskt) en ganska pompös journalist och en mästerlig essäist som gillade att skjuta fasaner med Kennedybröderna. I en förödande och tämligen roande recension av sin evige nemesis Norman Mailers senaste alster i New York Review of Books hade han jämfört Mailer med Charles Manson. Givetvis anspelade han på att Mailer några år tidigare hade varit en hårsmån från att mörda sin fru med två pennknivshugg efter att hon råkat kallat honom "a faggot". Nu skulle de bittra fienderna mötas hos Dick Cavett. Den formidabla krutkärringen Janet Flanner (Paris-korrespondent för The New Yorker, bl.a.) närvarade också i studion. Redan i kulisserna innan inspelningen tagit vid hade Mailer skallat Vidal och stämningen var knappast muntrare framför kamerorna. Mailer, som notoriskt taktlöst inledde med att säga att Vidal förstörde Jack Kerouacs karriär genom att ligga med honom (och fortsatte med att jämställa Vidals texter med maginnehållet hos en ko), är verkligen på sitt allra mest distanslösa och uppblåsta humör i det här klippet. Som två oense femåringar i en sandlåda utbyter de några futila anklagelser innan Flanner ryter till. Mailer ger sig då på publiken och dittills gentlemannen Cavett, som han anser vara intellektuellt underlägsna. Resultatet? Det blir ännu roligare.

Nixon vill förinta Cavett

Mitt under det pågående Vietnam-kriget arrangerade Cavett en talkshow-debatt av det aggressivare slaget mellan två krigsveteraner med djupa meningsskiljaktigheter. Den förre presidentkandidaten John Kerry argumenterade verserat för krigsmotståndets räkning och sågs som vinnare. En som inte uppskattade den här föreställningen var Richard Nixon. I de hemliga banden som framkom vid Watergate-undersökningen framgick det rent av, som klippet ovan visar, att den koleriske Nixon diskuterade om man inte kunde ta och göra sig av med den där satans Dick Cavett. "Det har vi allt redan försökt...", svarade Vita Husets legendariskt ökände stabschef Harry Haldeman.

J.I Rodale överskattar sig själv

Kanske är det lite väl cyniskt att sortera in följande under rubriken det bästa ur The Dick Cavett Show, men ändå. I juni 1971 gästade den självgode hälsogurun och författaren J.I Rodale, 72, programmet. Under samtalet med Cavett skröt Rodale vid upprepade tillfällen om sin exemplariska hälsa; hur han hade ramlat omkull i trapporna dagen innan och "skrattat hela vägen ner" och att han med all säkerhet skulle bli minst hundra år gammal. När Cavett senare pratade med kvällens andra gäst, journalisten Pete Hamill, segnade plötsligt Rodale ihop bredvid dem. Han hade drabbats av en massiv hjärtattack och dog kort senare - mitt under pågående inspelning.

Marlon Brando får nog

Ingen sådan här lista är komplett utan en Marlon Brando på dåligt humör. Mästaren var i ropet mer än vanligt när han besökte Cavett sommaren 1973. Han hade nyligen vägrat ta emot sin Oscar för Gudfadern och tycktes bedriva krig mot hela omvärlden. Den här kvällen hade han med sig representanter för tre olika indianstammar. Brando mumlade sig igenom en ganska intetsägande intervju innan han lämnade studion i ett till synes omotiverat vredesmod. I kulissen stod fotografen Ron Galella och tog ett kort på Brando i all välmening. Brando, den evige pugilisten, svarade med att slå sönder Galellas käke och den övre tandraden. Nästa gång de träffades bar Galella en ishockeymask.

Dalí talar osammanhängande

Det var inte rekommenderat att bjuda in Salvador Dalí till tv-program i början av 70-talet. Den store surrealistens excentriska beteende framstod på ålderns höst som allt mer påträngande. Det hindrade dock inte Cavett. En kväll i mars 1970 äntrade Dalí studion med en ilsken myrslok i famnen. Han kastade myrsloken i knät på den andra gästen, den värdiga stumfilmsstjärnan Lillian Gish från The Birth of a Nation, som reagerade med något som bara kan beskrivas som skräckslagen ilska. Längre fram i den extremt urspårade intervjun undrade Cavett varför Dalí hade givit en föreläsning på Sorbonne från en öppen limousine, till bredden fylld av kålhuvuden. Dalí, som vid det här laget hade alienerat publiken med sin högtravande elitism, tycktes knappt notera frågan, men gav sig till sist ut på en lång och sövande utläggning om att kålhuvudet var svaret på en matematisk ekvation som konstnären Michelangelo hade hittat när han dissekerade en noshörning. Cavett lutade sig då fram mot Dalí, viftade frenetiskt med sin hand i konstnärens ansikte och utbrast, precis som Groucho Marx i Galakväll på Operan, "BOOGIE, BOOGIE, BOOGIE!". Dalí blev stum och publiken vred sig av skratt. Det rapporterades senare att en kvinna på ett sjukhus i Washington var tvungen att få sina stygn omsydda för att hon hade skrattat så mycket.

Cassavetes, Falk och Gazzara bildar böghög

Vi avslutar genomgången med något lättsamt och gemytligt. Cavetts havererade försök att gruppintervjua Hollywoods på den tiden grabbigaste grabbar - John Cassavetes, Peter Falk och Ben Gazzara - skulle säkert många avfärda som trivialt trams, och egentligen är det svårt att säga emot. Inte alltför mycket av objektivt värde kommer fram under den timmeslånga konversationen. Men gräver man lite under ytan hittar man snart en detaljerad stilstudie av Cavetts fina, snabbtänkta vitsighet och charmiga elegans, samt en underbar inblick i en svunnen tid när talkshow-program var oförutsägbara och gästerna tilläts vara sig själva även om det framställde dem i osmickrande dager. Den ökända trion, ett slags otvunget indie-Rat Pack om man så vill, med regissörsgeniet Cassavetes som självklar ledare, vinglar in i tv-studion fast beslutna att tiden skall användas till att bolma på cigarrer, dricka whisky och dra interna skämt. Prata med programledaren? Absolut inte. Cavett kommer snart underfund med vad deras plan är och ägnar resten av intervjun åt att sakta men säkert nå fram till de fnittriga grabbarna som inte kan undgå att bli personliga och uppriktiga. Fantastiskt underhållande.

Sammankomster man önskar att man varit inbjuden till:

1. William Randolph Hearsts middagsbjudningar

Psykologer och beteendevetare hungriga efter en utmaning skulle kunna arrangera fullskaliga konvent helt i syftet att försöka analysera William Randolph Hearsts komplexa persona. Han är för evigt inskriven i historieböckerna som den svårt storhetsvansinnige och likaledes karismatiske tidningsmagnaten som Orson Welles baserade Citizen Kanes huvudperson Charles Foster Kane på, men det finns mycket mer att förtälja om det mångfacetterade och markbrytande societetsöverhuvudet. Själv kan jag urskilja tre dominerande personlighetsdrag. Först; den hänsynslösa karriäristen och familjefadern, som vi har kommit att lära känna genom legenden. Helt på egen hand byggde Hearst målmedvetet upp ett gigantiskt tidningsimperium utan motstycke. Häri rymdes allt från Cosmopolitan och National Geographic till Washington Herald. Kronjuvelen var emellertid The New York Journal, vilken han listigt använde för att bedriva ett öppet krig mot sin evige nemesis, huvudkonkurrenten New York Worlds starke man, Joseph Pulitzer. Hearst visste i stridens hetta inga gränser utan fabricerade vid behov smaskiga skandalnyheter, manipulerade bilder och satte rent skvaller på förstasidan - ett slags dubiöst tillvägagångssätt som snart kom att kallas yellow journalism och får sägas vara föregångaren till mycket av vår tids kvasijournalistik. På familjefronten uppträdde Hearst knappast mer avslappnat. Patologiskt svartsjuk som han var, kunde han onekligen ha valt ett bättre kärleksintresse än den självutnämndaa aktrisen och utpräglade fyllot Marion Davies. Det ena svindlande otrohetsryktet efter det andra omsvärmade den dokumenterat lösaktiga Davies, och till slut sägs Hearst ha fått nog. Under en av många spekulativa kryssningar på hans sobra yacht, där stora delar av Hollywoodeliten var medbjuden, trodde han sig i berättigat vredesmod skjuta ihjäl Davies senast påstådda sängkamrat, Charlie Chaplin, men det visade sig att han hade sett fel och i själva verket avlivat den stackars storartade westernregissören Thomas Harper Ince. En nämnvärd parentes så här i förbifarten är att den oftast gedigne regissören Peter Bogdanovich på senare år har gjort en tämligen bagatellartad men för all del fullt sevärd film som handlar om den här händelsen. Den heter The Cat's Meow.

Det andra personlighetsdraget hos Hearst är det något mer försonande; det filantropiska. Åtminstone godartade antydningar till medmänskliga drag kan man ana i delar av tidningsmannens gärningar. Hearst tillhörde oxymoroniskt nog det demokratiska partiet och ansågs av många vara dess mest progressiva medlem. Han erhöll förvisso aldrig någon officiell politisk makt - en knapp förlust i det New Yorkska guvernörsvalet 1906 är det närmaste han kom - men det politiska inflytandet som oundvikligen kommer av att vara ägare till trettiotalet stora tidningar utnyttjade han på daglig basis, helt enligt sin egen brokiga åsiktsagenda. Då det oftast handlade om att sätta sig emot amerikansk inblandning i diverse futila krig är det en smula ironiskt att hans mest kända "bedrift" är att på egen hand ha skapat den hetsiga allmänna opinionen som i förlängningen ledde till USA:s krig mot Spanien 1898 med målet att försvara Kuba.

Så till det tredje och för mig mest intressanta heartska personlighetsdraget. Hela tiden när jag ögnar igenom texter som behandlar Hearst slås jag av att det någonstans under den stenhårda och föga klädsamt affärsmanscyniska ytan tycks existera en liten osäker pojke (hence, Rosebud-spåret i Kane) med ett alarmerande långt gånget behov av att hävda sig; att alltid vara störst, bäst och ståtligast. Om någon i hans slutna och exklusiva vänskapskrets av filantroper, flappers och senatorer pekade på en vacker tavla på ett museum tog det aldrig lång tid innan den hängde i någon av Hearsts salonger. Och det är här det riktigt intressanta storhetsvansinnet kommer in i bilden. 1919, precis efter sin moders död, som vore det en given oidipal signal, antog Hearsts hybris proportioner som ingen hade kunnat ana. På en 1000 kvadratkilometer stor ranch liggandes intill Stilla Havet, i de hänförande trakterna av San Francisco, konstruerades det i samtliga avseenden hänförande palatset Hearst Castle (för Orson Welles-kännaren även kallat Xanadu). Här skulle han tillbringa resten av sina dagar.

Inga summor var för astronomiska när Hearst var ute efter att skapa världens mest imponerande hem. Han berättade febrigt för sin allvetande arkitektguru Julia Morgan om saker som han hade förälskat sig i under sina ångbåtsresor i Europa och Egypten och gav henne obegränsade resurser för att återskapa hans vimsiga drömmar; från Italien importerades ett romerskt tempel som byggdes om till ett badhus; från en spansk katedral hämtades inspirationen till slottets huvudbyggnad. Resultatet blev en veritabel pastisch på vitt skilda tidsepoker och stilar; 160-talet rum med närmast anal detaljrikedom. Obskyra djurarter från alla världens hörn hämtades in för att bilda världens största privatägda zoo. Dyrbara artefakter, sällsamma klenoder och rara konstobjekt placerades ut överallt i slottet. En vinkällare värdig namnet installerades. Hearst hade lyckats. Han hade byggt världens mest imponerande hem, och jazzålderns oanständigt burgna societetselit stod på kö för att komma och hälsa på, uttrycka sin avund genom djupa suckar och deltaga i de middagar och parties som frekvent anordnades. Under 1920- och tidiga 30-talet fanns det rent av inget viktigare statusbevis än en inbjudan till Hearst Castle. Enkom de största namnen valdes ut och det var Hearst personligen som skrev ner gästlistorna. Samhällsinstitutioner som Winston Churchill, Calvin Coolidge, George Bernard Shaw och Howard Hughes var självskrivna, likaså Hollywoods ständigt frotterande elit i form av namn som Errol Flynn, Marxbröderna, Cary Grant, Clark Gable, Gary Cooper, den evige David Niven, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Greta Garbo, Jean Harlow, Mary Pickford och Joan Crawford. Enstaka personer i ropet, som Charles Lindeberg, ansågs också värdiga. Gästerna anlände på Hearst Castles privata flygplats eller på den lika privata tågstationen om man så föredrog, och tilläts sedan ströva omkring efter eget bevåg i slottet under dagen, allt medan Hearst omsorgsfullt förberedde sig för kvällens middag. De mest populära tillhållen för gästerna under dagen sägs ha varit tennisplanerna, poolen och slottets egen biosalong, som visade smakprov från Hearsts eget filmbolag, Cosmopolitan Productions, där skapliga regissörer som John Ford och Howard Hawks återfanns.

Vad som faktiskt försegick under själva middagarna har förblivit en välbevarad hemlighet. Belevade samtal lär ha förts, världsvana anekdoter lär ha dragits. Det finaste vinet dracks och de mest förbjudna och utrotningshotade fåglarna förtärdes. Kanske delade Errol Flynn ut en rak höger när argumenten i någon diskussion tagit slut, kanske hälsade Cary Grant på Clark Gable i en mörk garderob, kanske avlossade Groucho Marx ett knippe citatvänliga oneliners. I centrum av allt befann sig Hearst; han valde samtalsämnen och agerade den perfekta värden i vad som måste ha varit den dyraste versionen av ett ensamt barns te-serveringar med sina dockor. Med kontrollerad entusiasm förtäljde han historierna bakom alla de ovärdeliga konstverk som prydde väggarna. Med ett återhållsamt men genuint leende på läpparna lät han med fabricerad blygsamhet de namnkunniga gästerna få veta allt om hans gotiska bibliotek. Ingen skulle undgå att höra om hans storhet.

En enklare Hearst-bjudning där bland andra Viktor Sjöström och King Vidor medverkar.

Berättelser om personer som William Randolph Hearst tenderar vanligtvis att sluta med en präktig sensmoral; att ett liv vigt åt ytligt högmod till slut innebär ett tungt fall. Inte för Hearst. Måhända var hans rykte bland liberala marginellt grumlat av hans ominösa inställning till yttrandefriheten - han dedikerade trots allt sina sista år till att underminera Orson Welles och stoppa Citizen Kane. Men i övrigt ansågs han vara en stor "self-made" man och ett förträffligt exempel på den amerikanska drömmen. Det sista Hearst gjorde, när han tyckte sig vara för gammal och svag för att orka leva på slottet, var att köpa världens dyraste hus, det legendariska H-godset i Beverly Hills, och komfortabelt leva ut sina sista två, tre år innan han slutligen dog med ett självgott leende på läpparna 1951.

2. George Cukors söndagsmingel

Tänk om man hade varit en fluga på väggen i filmregissören George Cukors hem under 40-, 50- och 60-talet. Efter en hård arbetsvecka sökte sig Hollywoodeliten till Cukors palatsliknande Beverly Hills-boning på söndagarna för att varva ned, språka lättsamt med likasinnade, äta traktens godaste mat, smutskasta sina antagonister, inofficiellt rollbesätta nästa filmprojekt och kanske rent av uppnå en stunds härlig salongsberusning i baren där Cukors nära vän Cole Porter allt som oftast satt och plinkade anspråkslöst på pianot. De ekivoka undertonerna låg milt sagt i luften.

Till den excentriske bon-vivanten Cukor - liberal, frispråkig, homosexuell - kom endast det progressiva Hollywood. Bland de mest frekventa gästerna märktes svala par som Katherine Hepburn och Spencer Tracy, samt Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Andra prominenta stambesökare var Marlene Dietrich, Sir. Laurence Olivier, Judy Garland, Vivien Leigh, Joan Crawford, Noel Coward och den svårmodige britten James Whale. Blotta tanken på alla de här tämligen omacho människorna i samma rum, ivrigt konverserandes med varandra, är en aning sinnesvidgande.

Stående från vänster: Robert Mulligan, William Wyler, George Cukor, Robert Wise, Jean-Claude Carrière, Serge Silberman; (sittande) Billy Wilder, George Stevens, Luis Buñuel, Alfred Hitchcock, Rouben Mamoulian

Cukor var inte bara ett fåfängt societetslejon; han höll sig hela tiden trogen sin digra bakgrund som regissör. Han gjorde själv ett tiotal absoluta Hollywoodklassiker, peakade med ett knippe Oscars för My Fair Lady - men är nästan lika känd för att ha blivit sparkad som regissör för Borta med vinden efter knappt tre veckors arbete av den hårdföre demonproducenten David O. Selznick. På 70-talet, en handfull år innan sin död, började Cukor bjuda hem gamla regissörskollegor med ojämna mellanrum till sitt hus. Samtidigt som det finniga New Hollywood-gänget - Scorsese, Bogdanovich, Lucas och De Palma et al - satt hemma i Steven Spielbergs bungalow och käkade pizza, rökte gräs, löste ekvationer och kladdade på Margot Kidder, tog Cukor i ett närliggande kvarter emot det gamla mustiga gardet - Hitchcock, Billy Wilder, George Stevens, William Wyler, Robert Wise samt självaste Luis Buñuel. Samtliga var på ålderns höst, men alltjämt virila och relevanta . Gruppen ägnade sig åt utdragna middagssittningar där branschanekdoter man inte vågar drömma om utbyttes, politiska teorier dissekerades och, får man gissa, ett och annat unket gubbskämt drogs. Allt i ett kamouflerande moln av tung cigarrök och doften av obskyr whisky.

3. Cahiers Du Cinémas redaktionsmöten

I början av femtiotalet var Cahiers du Cinéma en förhållandevis respekterad men alltjämt förbisedd konnässörtidning med den svårt nördige filmteoretikern André Bazin som manisk chefredaktör. 1954 lyckades tidningen värva en viss François Truffaut till redaktionen och allt kom att förändras. Idealisten Truffaut blev snabbt Cahiers ledande skribent då han formligen pumpade ur sig hätska artiklar i vilka han, enligt det självgoda etablissemanget, hädiskt förlöjligade hela den rådande franska filmindustrin - hopplöst stagnerad och grånande som den onekligen var. Truffauts sylvassa penna fick snart fler likasinnade filmentusiaster att vakna upp ur sina davlor och en kort tid senare bestod redaktionen av, hör och häpna, Jean-Luc Godard, Jacques Rivette, Claude Chabrol, Jean Cocteau och Éric Rohmer. Den sistnämnde ersatte till och med Bazin som chefredaktör.

Éric Rohmer och Jean-Luc Godard

Till en början var verksamheten strikt teoretisk; under långa redaktionsmöten bakom slutna persienner, under influens av kostsamma viner och tobak, diskuterade man politik, litteratur, konst, kvinnor och inte minst sina idoler: Orson Welles, Jean Renoir, Howard Hawks, Roberto Rossellini, ja alla som utmanade konventionerna skattades högt. Sedan publicerade man i stort sett ett transkript från mötet och kallade det för en ledarsida. Det dröjde dock inte lång tid innan nestor Truffaut hade färdigställt sitt manifest om auteur-tekniken; ett stycke dokument som utan tvivel förändrade filmskapandet för all framtid. I slutet av femtiotalet kom det allt mer inflytelserika och hippa grabbgänget nämligen på att det var hög tid att sluta snacka och börja göra egna filmer istället - givetvis utifrån auteur-tekniken. Truffaut släppte sin utsökta självbiografi De 400 slagen under våren 1959 och skrev därefter Till sista andetaget åt Godard, som filmatiserade den något år senare helt i biopublikens smak. Voila, den franska vågen - Nouvelle Vague som halvkonnässören känner den som - var född, och resten är som det heter historia. Truffaut fick till och med åka till Cannes, där han tidigare hade varit bannlyst för sina verbala avrättningar av fransk film, och mottaga festivalens finaste pris. Nouvelle Vague var förstås själva peaken av Cahiers verksamhet och direkt fantastisk i sina stunder, men något som är minst lika eggande är att föreställa sig de där tidigare redaktionsmötena: t.ex hur Godard och den fryntlige Claude Chabrol avgör en vänskaplig men ändå rätt hetlevrad diskussion om vilken som är Hitchcocks bästa film med ett parti armbrytning eller hur Rohmer med en illegal kuban i mungipan försöker fastställa för de andra om Bergmans eller Garbos skönhet var mest paralyserande - eller, ja, vad man nu kan misstänka pågick under de där mytomspunna sessionerna när alla dessa fascinerande och halvt gubbsjuka genier, just då opererandes i det absoluta gränslandet mellan högtravande intellektualism och juvenil barnslighet, sammanstrålade.

Cahiers Du Cinéma i sig levde för övrigt vidare, men med sina mest namnkunniga skribenter allt som oftast upptagna med filminspelningar, förlorade den oundvikligen sin höga status. Jacques Rivette, som alltid hade varit den upproriske racounteuren i gänget, tog självsäkert över tidningen från en lättad Rohmer under 1963 och styrde målmedvetet kursen mot humorlös socialism och avantgarde och bort från Hollywood och minsta antydan till traditionalism - ett förvisso djärvt drag som temporärt räddade tidningens anseende, men samtidigt förminskade läsarkretsen. På 70-talet tog ett maoistiskt redaktionskollektiv över Cahiers, och den var aldrig sig lik efter det.

Tidernas bästa amerikanska presidenter

Demokraten Barack Obama har nyligen vunnit det amerikanska presidentvalet under övertygande former och spås en produktiv framtid; kan han rent av bli en av de största? Konkurrensen är onekligen bitande. UHB rankar de femton bästa amerikanska presidenterna.

Men först ett par specialkategorier.

Den värste:

Franklin Pierce (D)
President: 1853-1857



Man kan förstås säga vad man vill om Richard M. Nixon; bilden av en ganska obehaglig, svårt hybrisdriven och möjligtvis psykiskt obalanserad figur, som mer än någon annan förkroppsligade det moraliska 1970-talsförfallet och under ominösa former blev av med sitt jobb, går aldrig att komma ifrån. Men den notoriskt eftermiddagsskuggige Nixon var åtminstone en hyfsat effektiv politiker, det skall man ha mycket klart för sig, och likt en kvalfylld Darth Vader glimrade han till i små mjuka stunder av medmänsklighet. George W. Bushs två termer, framför allt den andra, har varit svårslaget anti-intellektuella uppvisningar i såväl pinsamma, som direkt ödesdigra misstag - till synes tvångsmässigt exekuterade av en osmakligt självgod kabinett vars oduglighet kommer att figurera som ett skräckexempel i framtida historieböcker. Men till och med Bush framstår som rent genialisk och nobel jämfört med Franklin Pierce. New Hampshire-bonvivanten sägs ha varit en hygglig man som inte visste sina begränsningar. Låt gå, även om det känns som en något smickrande beskrivning. Säkerligen var han formad av sitt tragiska livsöde, vilket innefattade grav alkoholism och ett knippe familjedödsfall. Men det förändrar inte att nära nog allt som Franklin Pierce rörde vid förvandlades till en förfärlig soppa, och att hans innersta moraliska värderingar var reaktionära, för att inte säga primitiva. Pierce var en lojal doughface-demokrat, vilket i sig alltid är suspekt, och försvarade söderns slavpolicy minst lika ivrigt som bäste vännen och Konfederationspresidenten Jefferson Davis. I slutändan, efter fyra horribla år som president, blev Pierce i princip utkastad ur sitt eget parti till förmån för den nästan lika oduglige James Buchanan. Det var dåliga år för demokraterna.

Den mest underskattade:

Ulysses S. Grant (R)
President: 1869-1877


Den yvigt skäggige fullblodsalkoholisten Grant åtnjuter ett föga smickrande anseende, och kanske är det inte så konstigt. Demokraterna ville aldrig ha någonting att göra med honom, ty han var fullkomligt korrumperad och dokumenterat omdömeslös. Och republikanerna vill inte ens ha något att göra med honom, eftersom han röstade på demokraterna och gärna koketterade om det. Många tycker, inte helt utan en poäng, att han skulle ha dragit sig tillbaka till någon desolut, skuggig plantage efter den avgörande vinsten i inbördeskriget, då han under legendariska omständigheter besegrade sin minst lika skäggige generalnemesis, Robert E. Lee, vid Gettysburg. Men faktum är att Ulysses Grant under sina åtta omtumlande och dipsomana presidentår, helt i motsats till tidens inskränkta anda, slogs förtjänstfullt för svartas rättigheter och motarbetade Klanen vid varje tillfälle som gavs. Det gör honom, om inte redo för en plats på övre halvan i presidenttabellen, så åtminstone hedervärd.

Topplistan:

15. Dwight D. Eisenhower (R)
President: 1953-1961

President Dwight Eisenhower och vicepresident Richard Nixon

Urtypen - trots att han valde parti endast för att bringa en smula omväxling till det D-täta Pennsylvania Avenue - för hur en tänkande republikan vill ha sin president: sund, anständig, rekorderlig, misstänksam, osentimental och frikostigt dekorerad som krigshjälte. Ty, låt oss vara ärliga; den närmast vördnadsfulla respekt som Ike Eisenhower åtnjuter i vissa 1950-talssuktande kretsar bottnar till stor del i hans monumentala insatser under andra världskriget, som George C. Marshalls protegé, diplomatiskt ess och överbefälhavare för samtliga allierade styrkor. Eisenhower är en av blott fem generaler i den amerikanska historien som har tilldelats fem stjärnor. Som president har han en stabil men ändå relativt geistfattig meritlista, framför allt inrikes. Merparten av sin dyrbara tid fick han avlägga till det kalla krigets diverse komplikationer. USA mådde trots allt ganska gott under Eisenhowers styre.

14. Bill Clinton (D)
President: 1993-2001


Ett måhända kontroversiellt val. Clinton har tämligen adekvat sammanfattats med raden "You can't trust him, he's got weak morals and ethics - and he's done a heck of a good job". Det finns konsiderabla delar av etablissemanget som aldrig kommer att erkänna Bill Clinton som en stor, eller ens hyfsad president. Och förvisso saknade den forne Arkansas-guvernören mycket riktigt en del av den värdighet och dignitet som ämbetet ofrånkomligen fordrar. Ol' Bubba må också ha varit alltför ideologiskt urvattnad i sin smånaiva förhoppning om att tilltala hela det politiska spektrumet. Men tittar man en stund på vad han de facto uträttade; hur han lugnt och metodiskt byggde upp ett sällan skådat ekonomiskt överflöd och höll landet utanför krig mer än någon annan har mäktat med, inser man att ytterst få presidenter har bidragit mer konkret till att helt enkelt förbättra det allmänna tillståndet i landet. Följaktligen har ingen annan president lämnat jobbet med fördelaktigare opinionssiffror (även om det torde understrykas att både John F. Kennedy och Franklin Roosevelt sannolikt hade fått högre siffror om de hade överlevt sina respektive termer). Clinton attraherade många röststarka belackare och må ha varit en obotlig narcissist med ett par spekulativa tendenser för mycket, men en 65-procentig approval rating, trots en PR-katastrofal otrohetsaffär i färskt minne, är svindlande bra - och synnerligen talande.

13. Lyndon B. Johnson (D)
President: 1963-1969
Vicepresident: 1961-1963 (under John F. Kennedy)

Vicepresident Lyndon Johnson och president John Kennedy

En oerhört komplex president vars arv är hopplöst nedsvärtat av Vietnamkriget. De lärda må fortfarande tvista om kriget berodde på Johnsons dokumenterat hetlevrade Texasgener eller helt enkelt dålig rådgivning. Det har emellertid främst kallats för försvarsminister Robert S. McNamaras krig och det finns ingen anledning att revidera det. LBJ svor presidenteden med helt andra ambitioner än att släppa napalm på andra sidan jordklotet. Han var (på gott och ont) formligen besatt av sin förre arbetsgivare, John F. Kennedy, och ville till varje pris bli lika populär och ikonisk. Det var dock aldrig menat att hända då de båda var som natt och dag. Kennedy kännetecknades av sensibilitet och osannolik vältalighet; Johnson var ett svavelosande åskmoln med en synnerligen råbarkad vokabulär. Han tolererade inget trams eller karriärism utan serverade gladeligen de mest frätande av utskällningar till såväl prestigefulla senatorer som högt uppsatta ministrar när de inte presterade oantastligt enligt den explicita Johnson-doktrinen. Det hela kom att kallas The Johnson treatment och resultatet blev benhård lojalitet, på gränsen till en sektliknande idoldyrkan. Men det innebar också att LBJ kunde presentera storskaliga reformidéer i sina State of the Unions och ha dem genomförda blott halvåret senare i en, faktiskt, aldrig skådad form av effektivitet. Om Johnson inte hade begått sitt stora, definierande misstag, att dramatiskt eskalera den amerikanska militära inblandningen i Vietnam, så hade vi kanske främst kommit ihåg hans verkliga kall, The Great Society. Det var en lång svit av radikala sociala program, skamlöst inspirerade av Franklin D. Roosevelt, ämnade att rycka upp ett hopplöst segregerat USA, stärka fundamentala mänskliga rättigheter och införa statlig sjukvård. Man kan en smula cyniskt spekulera i om det var en form av opportunistisk kappvändning i tidens progressiva anda eller en genuin form av medmänsklighet som låg bakom Johnsons stora civil rights-engagemang. I vilket fall som helst gjorde det mycket nytta, den saken är synnerligen klar. Och den bitterljuva ironin går således inte att undkomma; den kanske mest vänsterlutande amerikanske presidenten genom tiderna är också känd som en fradgatuggande krigshetsare med rabiata tendenser.

12. Grover Cleveland (D)
President: 1885-1889, 1893-1897


Amerikanska presidenter har gjort många dumma saker genom åren. Några av dem har valt att strunta i moral, etik och empati och istället kultiverat ett föga klädsamt storhetsvansinne. Ett välkommet undantag är Grover Cleveland, den anspråkslöse. Han lät sig drivas av det sunda förnuftet och en närmast patologisk vilja att göra det korrekta. Clevelands resumé innehåller förvisso inga särskilt spektakulära händelser, men det räcker långt att stilla beundra hans gedigenhet, franka ton och kyliga temperament. Han hade inga krig eller nämnvärda oroligheter att avstyra utan kunde fokusera på de pardonlösa uppstädningarna bland tidsenlig korruption och översitteri, samt sitt stilsäkra ledarskap över bourbondemokraterna och praktiserandet av lagom utmanande old school-liberalism. Resultatet blev ett partiöverskridande anseende som hederlig, modig och beslutsam - egenskaper som i all enkelhet skall definiera presidentämbetet, men som ibland kan kännas sorgligt bortglömda. Cleveland vann popularitetsrösten i hela tre val; 1885, 1889 och 1893. Han vann dock bara elektorsrösterna i 1885- och 1893-valen, vilket uppseendeväckande nog gör honom till USA:s 22:e och 24:e president enligt den officiella sammanställningen. Dessutom, och det kan inte underskattas, bar han upp sin valrossmustasch med önskad värdighet.

11. James K. Polk (D)
President: 1845-1849


Det finns olika sorters lyckade presidenter. En del av dem är slipade ledarfigurer som osar karisma och kammar en bra sidbena, några är trygga krishanterare med såväl list som rättskaffenhet och ett par är stora ideologiska tänkare. James K. Polks största styrka? Effektiviteten. Ingen kunde sätta upp mål och sedan uppfylla dem som Jimmy Polk. Han dribblade skickligt och djärvt med skatter och tariffer och etablerade ett ekonomiskt system som höll sig relevant i 70 år. Men det var på utrikesfronten som han firade sina verkliga triumfer och grundlade sitt arv. Det är svårt att tänka sig ett USA utan Kalifornien, New Mexico, Washington, Oregon och Idaho, men sådan var den geografiska verkligheten innan Kejsar Polk gick loss på den internationella scenen och proklamerade landmassa efter landmassa. Han åtnjöt goda diplomatiska färdigheter och tvingades förhållandevis sällan resignera till bruk av våld. Av bara farten kammade han hem en förhållandevis oblodig seger i det uttalat ovinnbara mexikanska kriget. Polks enda svaghet var, liksom många av den tidens mest prominenta politiker, hans relativa vekhet och brist på klarsynthet i slaverifrågan. Lite mer rakryggat kurage där och han kunde ha varit en man för topp tio. Sägs vidare ha varit besatt av Andrew Jackson och Thomas Jefferson, och vem kan klandra honom.

10. James Madison (D-R)
President: 1809-1817
Utrikesminister: 1801-1809 (under Thomas Jefferson)


Om listans avsikt enkom hade varit att rangordna de mest inflytelserika personerna i den amerikanska historien skulle James Madison erhålla en något högre placering. Han var den som tog initiativet till, och sedermera författade, den amerikanska konstitutionen. Större än så blir det inte i just det här sammanhanget. I skarven mellan 1700- och 1800-talen hände många intressanta saker som kom att forma landet. Madison, som bildade ett ideologiskt och vänskapligt radarpar med Thomas Jefferson, var inblandad och rent av drivande i nästintill samtliga. Som kongressens högste ledare arbetade han fram de tio oinskränkbara frihetslagarna, mer kända som Bill of rights, som ända fram till denna dag möjliggör allt från press- och yttrandefrihet till rätten att protestera och, kontroversiellt nog, bära vapen. Till slut fick han även bli president. Som konstitutionsförfattare var Madison en imponerande och verserad man, tungt influerad av upplysaren John Lockes alltid tänkvärda skrivelser om klassisk liberalism och gemene mans tabula rasa, men som president intog han en mer passiv och timid roll, möjligtvis tyngd av prestationsångest och sina företrädares (Washington och Jefferson) storhet. Han hanterade förvisso sitt enda större åtagande, det underskattade kriget med Storbritannien 1812, på ett oklanderligt sätt, och under hans två termer finns egentligen inte mycket att direkt klaga eller anmärka på. Men det går ändå inte att förneka att man känner sig en smula besviken över att en man som i hela sitt liv hade uppvisat en sådan rar talang och furiös idealism inte tog chansen att uträtta ännu mer när han väl fick chansen. James Madison är förmodligen den enda som har en resumé på vilken den mest imponerande punkten inte är President of the United States of America.

9. John F. Kennedy (D)
President: 1961-1963

Robert F. Kennedy och John F. Kennedy

Tja, var skall man egentligen börja? Tillsammans med Moder Teresa och Dr. Martin Luther King är Jack Kennedy den person genom tiderna som det amerikanska folket beundrar mest. Hans namn får än i dag ögon att tåras; av stolthet, sorg och över det som kunde ha blivit. Däri ligger också själva essensen av hans flyktiga presidentskap. JFK var ojämförligt populär. En ikon, vars tragiskt korta tid i Vita huset är omhuldad av kittlande mystik och spännande anekdoter. Kennedys filmstjärnekarisma, fantasieggande umgänge, ungdomliga panache, intellektuella Ivy League-framtoning, fantastiska stab av genier och, kanske framför allt, elokventa retorik, är långt mer ihågkomligt än det faktum att hans ämbetesperiod stundtals var tumultartad och full av problem. Kuba bråkade och Kennedy-administrationen - tillräckligt internt stridig i sig - var i total gungning; kommunistanklagelserna haglade och Barry Goldwater-högern frodades. Men JFK lyckades på något dimhöljt sätt, förmedelst god hjälp av sina två mest betrodda rådgivare, försvarsminister Robert S. McNamara och brodern Bobby, hålla ihop det fragila världssamfundet utan att någon tryckte på Knappen. John F. Kennedy måste allra främst kommas ihåg som en generationsdefinierande inspiratör, som aldrig var rädd att kavla upp ärmarna och hugga in. Han städade upp i den ruttna FBI- och CIA-sörjan, slogs för medborgerliga rättigheter när ingen annan brydde sig och tänkte inte tolerera fattigdom i sitt USA. Klyschigt måhända, men man kan inte undgå att undra över vad han hade kunnat uträtta om de ödesdigra skotten i Dallas hade missat. När så dessutom den minst lika talangfulle brodern Bobby mördades fem år senare, på väldigt god väg att bli president, fanns det inte längre någonting kvar av familjen som hade varit ämnad för en epok. Borta var drömmar och patos, kvar återstod djupa tragedier och Nixon.

8. Andrew Jackson (D)
President: 1829-1837


Den mytomspunne Andrew Jackson har kallats för det demokratiska partiets fader, och varför inte. Han var en gigant. Som ärrad nationalhjälte efter James Madisons krig mot Storbritannien vann han presidentvalet 1824, både elektors- och popularitetsmässigt, dock med en sådan knapp marginal att representanthuset helt unikt valde att kliva in och utse sin preferabla kandidat till president, den sittande utrikesministern John Quincy Adams. Fyra år senare kom en frustande Jackson tillbaka - nu med strategisk hjälp av Martin Van Buren, en framtida president även han, och ett helt omstrukturerat och vitalt demokratiskt parti i ryggen. Johnson formligen krossade den mediokre Adams i valet och påbörjade en lång, lång era av dominans i amerikansk politik. Jacksons modell var den så kallade Jacksoniska demokratin. Den gick överlag ut på att motarbeta myndigheterna, eliten och aristokraterna för att istället få den genomsnittlige amerikanen - den humble bonden och arbetaren - att känna sig mer involverad i politiken, inte minst genom att ge honom rösträtt. Jackson var en frisk fläkt i ett självgott och ingrott etablissemang som för första gången hade stagnerat efter de stora omvälvningarna 20-30 år tidigare. Han var en härligt taktlös och råbarkad hårding, en vildsint excentriker som gick under smeknamnet Old Hickory. Varje gång någon förolämpade hans fru utmanade han genast den skyldige på en gammaldags pistolduell. Detta hände sammanlagt 13 gånger. Den mest famösa av dessa var när Jackson sköt ihjäl duelistlegenden Charles Dickinson (som innan mötet med Hickory hade dödat 26 av 26 duellmotståndare). Det stämmer även, som den fiktive stabschefen Leo McGarry i tv-serien The West Wing brukade påtala, att Jackson hade en gigantisk bit ost i Vita husets foajé som allmänheten fick komma och äta av när de hungrade. Det enda smolket i den jacksonska bägaren är den föga genomtänkta förflyttningen av indianer i södern som han lät äga rum. Man kan rent av säga att det kastar en lång skugga över hans i övrigt mäktiga och älskvärda presidentskap.

7. Harry S. Truman (D)
President: 1945-1953
Vicepresident: 1945 (under Franklin D. Roosevelt)

Winston Churchill, Harry Truman och Josef Stalin

Det var aldrig enkelt att vara Harry S. Truman. Han fick som nyinsvuren vicepresident hastigt den tveksamma äran att ta över det demokratiska partiet när den omåttligt populäre Franklin Roosevelt dog, och han kastades således rakt in i andra världskrigets själva upplösning. Truman var på sätt och vis en blek tjänstemannafigur jämte den karismatiske Roosevelt. Han var som bäst en medelmåttig talare och ansågs ovärdig att ta över det som Roosevelt hade byggt upp; ett demokratiskt parti större och mer populärt än någonsin tidigare. Truman hittade dock sin egen fruktsamma agenda och nisch och etablerade sig snabbt som en respektabel ledare med en charmigt karg strävarattityd. Det här var dock en besvärlig tid i historien och en del av Trumans metoder (främst Hiroshima- och Nagasaki-bomberna) sågs inte alltid med blida ögon av allmänheten och kan än i dag diskuteras. Hans opinionssiffror var således med jämna mellanrum föga smickrande. Tiden har dock gett Truman "rätt" och hans anseende är i dag extremt gott, till och med över partigränserna. Truman var inte nödvändigtvis en mästerlig politiker som en del andra på listan, men i en tid då minsta snedsteg hade kunnat frambringa apokalypsen var han trygg och habil vilket var allt man kunde begära. Kanske är det mästerligt i sig.

6. Theodore Roosevelt (R)
President: 1901-1909
Vicepresident: 1901 (under William McKinley)


Den mest älskvärde av alla republikanska presidenter. Han må stundtals ha varit chockerande arrogant och hans illa dolda översittarattityd gentemot mindre länder var långt ifrån idealisk. Men överlag är det omöjligt att inte sugas in i Teddy Roosevelts oerhörda resumé. Han var en respekterad naturforskare, upptäcksresande, krigshjälte, historiker, jägare, författare av 35 böcker, Nobelprisvinnare och celebrerad guvernör av New York. När så president William McKinley mördades 1901 fick vicepresident Roosevelt kliva in och ta över. Därmed blev han, 42 år gammal, den yngste presidenten i landets historia, vilket han fortfarande är. Roosevelt var genuint indignerad över republikanernas allt mer förstockade moralism och stilla omfamning av korruption och började istället anamma en framåtsträvande vänsteragenda som blev starten på den så viktiga progressiva tidsåldern i USA. T.R, som han allmänt kallades, förde ett öppet krig mot giriga affärsmän, genomdrev en radikal miljöpolitik och blev den förste presidenten att föreslå statlig sjukvård. Men mest av allt var han en hederlig och mustig ledarfigur som människor var villiga, för att inte säga ivriga, att ställa sig bakom. Han var extremt karismatisk och sades dominera alla rum han klev in i med sina halsbrytande anekdoter hämtade från sin flamboyanta livsstil, som en slags politikens Hemingway om man så vill. Till slut ställdes han öga mot öga med sin bittraste fiende, demokraten Woodrow Wilson, i 1912 års val. Wilson vann en utklassningsseger, men Roosevelt kan alltid vara stolt över att han lyckades alienera hela den republikanska högern. Och ja, teddybjörnar är uppkallade efter honom.

5. Woodrow Wilson (D)
President: 1913-1921


Bilden av den intellektuelle liberalen - sofistikerad, kultiverad, beläst, världsvan, välartikulerad och en smula självgod och högtravande - härstammar tvivelsutan från Woodrow Wilson, en av de absolut skarpaste hjärnorna som tagit presidentskapet i besittning. Till skillnad från dagens fåfänga östkustliberaler lyckades dock Wilson, tidigare rektor på Princeton, kombinera sin akademiska torrhet med stor, Heartland-kompatibel folklighet. Han var främst en sann idealist som trodde på en helgjuten internationell gemenskap mellan de brokigaste av länder för att motsträva minsta antydningar till krig, samtidigt som han lyckades undvika att vara självutplånande pragmatisk. Denna filantropiska gentlemannafilosofi renderade honom Nobels fredspris och har varit grundstenen för alla tänkande presidenter sedan dess. Det är mer eller mindre cementerat att den beklämmande underskattade Wilsons tankegångar i mycket stor utsträckning har präglat hela det progressiva 1900-talstänkandet. Till och med Nixon, om det nu kan tas för en komplimang, lät hänga upp Wilsons porträtt på sitt kontor.

4. Thomas Jefferson (D-R)
President: 1801-1809
Vicepresident: 1797-1801 (under John Adams)
Utrikesminister: 1789-1793 (under George Washington)


1962 bjöd John F. Kennedy in 49 Nobelsprisvinnare till Vita huset på middag. Han gav en toast och inledde med följande rad: "I think this is the most extraordinary collection of talent and of human knowledge that has ever been gathered together at the White House - with the possible exception of when Thomas Jefferson dined alone." Så låter det ofta när det talas om denne gänglige homme du monde från Old Dominion. Jefferson hamnar nästan per automatik på fjärdeplatsen, alldeles precis bakom De tre stora, då sådana här undersökningar kondukteras. Han började sin karriär som frispråkig, nästintill anarkistiskt lagd, utrikesminister i George Washingtons legendariska kabinett, men till följd av djupa meningsskiljaktigheter med den prestigefulle finansministern och New York Post-grundaren Alexander Hamilton lämnade Jefferson sin post under stort tumult och startade ett eget parti, det Demokrat-Republikanska, som sedermera blev det demokratiska partiet. Tillsammans med sin notoriske sidekick, James Madison, dominerade han och partiet tidig amerikansk 1800-talspolitik. Jefferson, sin klädsamma självgodhet till trots, var allmänt känd som en briljant man - revolutionär, uppfinnare, arkitekt, magnifik författare, arkeolog, filosof, bemästrare av flera språk och innehavare av många upplysta idéer som låg anmärkningsvärt långt före sin tid. Han författade den amerikanska självständighetsdeklarationen som antogs den 4:e juli 1776; grunden på vilken hela det amerikanska samhället fortfarande vilar, och är tillsammans med Ben Franklin och George Washington den mest notable av alla de founding fathers som byggde upp landet, både strukturellt och moraliskt. Han hjälpte till att forma konstitutionen och slogs nobelt för individens frihet. Så gott som alla amerikanska politiker genom historien nämner Jefferson som sin främsta inspirationskälla. Så, varför är han då inte nummer ett på listan? Förutom att han gjorde mycket av sitt bästa arbete redan innan han blev president: en tämligen unken historik med slavar. Jefferson var principiellt emot slavinnehav, men hade ändå 200 stycken på sitt Monticello-gods. Ett obegripligt och beklämmande inslag i den annars så imponerande berättelsen om Thomas Jefferson.

3. George Washington (-)
President: 1789-1797


Om man har fått både huvudstaden och en vacker stat namngiven efter sig, samt pryder dollarsedeln, då har man onekligen gjort någonting rätt. Men den buttre George Washington var aldrig ute efter att söka en politisk karriär. Han ledde den kontinentala armén till en osannolik seger över det brittiska imperiet under den amerikanska revolutionen, vilket förvisso i sig hade säkerställt honom som en av de viktigaste personerna i sitt lands historia. Efter kriget drog han sig dock tillbaka till sin pittoreska Virginia-plantage och ämnade leva ett anspråkslöst liv i periferin. Det höll i fyra år. 1787 var hans indignation över det rådande läget i landet så långt gången att han, tillsammans 55 andra prominenta politiker och tänkare, reste till Philadelphiakonventet - alla från Benjamin Franklin till Alexander Hamilton var där och yttrade opinioner. Konventet ledde i synnerhet fram till två epokgörande händelser: 1. James Madison började skissa på ett stycke dokument kallat den amerikanska konstitutionen. 2. Washington blev, i förlängningen, vald till den förste amerikanske presidenten; surgubben John Adams blev vice. Ett lyckat drag av delegaterna. Den sexstjärnige generalen visade sig besitta formidabla ledarfärdigheter även bakom ett skrivbord. Fundamenten i hans politik må ha varit en distinkt strävan efter en stark stat, ett gediget skattesystem och en neutral inställning till utländska konflikter, men Washingtons viktigaste uppgift blev ändå att vara kraftfull, föredömlig och rättvis under en mycket prekär och instabil tid, präglad av envisa motsättningar och djupt rotade konflikter. Han lyckades bättre än någon kunde begära. Under sina glansdagar tog han alla sina beslut omgiven av Hamilton, Madison och Jefferson. En mer imponerande innersta krets är ganska svår att tänka sig.

2. Abraham Lincoln (R)
President: 1861-1865


Honest Abe blev den förste republikanske presidenten. 1860 vann han valet med en anmärkningsvärt klen marginal och året därefter utbröt inbördeskriget - den största och blodigaste krisen i amerikansk historia. Lincoln och nordstaterna tänkte avskaffa slaveriet, något som de elva reaktionära konfederationsstaterna i södern, under ledning av demokraten Jefferson Davis, inte fann acceptabelt. De tog avstånd från resten av landet och kriget blev snart oundvikligt. Driven, som så många andra, av Thomas Jeffersons filosofier, särskilt proklamationen "All men are created equal", sammansvetsade Lincoln nordstaterna genom en serie gåshudsframkallande inspirationstal, framför allt det i Gettysburg, som mer än någonting annat har fastslagit honom som en essentiell ledare för sin tid. Lincoln valde sina generaler med stor omsorgsfullhet, och en av dem - det nerdekade snillet Ulysses S. Grant - tog hem den avgörande victorian vid just Gettysburg. Kriget var vunnet, Lincoln deklarerade avskaffande av slaveriet och justerade konstitutionen. Som tack för det blev han skjuten i huvudet fyra dagar senare under ett teaterbesök av den dysfunktionelle sydstatssympatisören John Wilkes Booth. Ett långt ifrån stilenligt slut för en av de riktigt stora. Lincolns numera närmast helgonlika status är överdriven, men han var en enorm president. Hans rakt igenom sunda förnuft, öppensinnade regeringsbildande och idealistiska övertygelser lever vidare - måhända inte alltid i hans eget republikanska parti.

1. Franklin D. Roosevelt (D)
President: 1933-1945


Man kan förstås bara spekulera i hur världen i allmänhet och USA i synnerhet hade sett ut i dagsläget om en svagare president än Franklin Delano Roosevelt hade tagit Vita huset i besittning under den där historiskt mörka skarven mellan 30- och 40-talen; en tid av allt från tyranniska demagoger till barskrapande börskrascher. Ingen annan amerikansk president har blivit så genuint testad som FDR. När han tillträdde 1933, efter att ha varit en förhållandevis framfusig och agitativ guvernör i New York och en välsituerad produkt av den sorglösa jazzåldern, fick han genast hugga in i den stora depressionen som republikanen Herbert Hoover (inte mycket till president får man frankt tillstå) lämnade efter sig. Roosevelt införde målmedvetet New Deal-paketet, den mest omfattande sociala välfärdsreformen i landets historia och ett gudasänt genidrag eller ondskefull socialism beroende på vem man frågar. Framför allt innehöll det pensionssystemet, och det kan åtminstone ingen klaga på. New Deal blev själva fundamentet i amerikansk liberalism under generationer framöver. USA kom sakta på fötter igen och bilden av en stor landsfader började att ta form. Ingen annan president genom tiderna har suttit mer än två termer - Roosevelt satt fyra. Han vann varje val han ställde upp i med närmast komiska jordskredssiffror (523-8 i 1936 års val exempelvis), han hade skyhöga opinionssiffror och kongressen trogen vid sin sida. Ändå mötte han hårt, för att inte säga brutalt motstånd, inför sin allra viktigaste uppgift: att övertyga sitt tvekande folk om att en amerikansk inblandning i andra världskriget var en absolut nödvändighet. Med tiden svängde opionionen (en viss händelse vid Pearl Harbor skyndade på) och Roosevelts övertalningsförsök blev plötsligt fruktsamma. Europa skulle räddas (och, för all del, USA:s ställning i världen skulle säkras) och man slöt upp med de allierade styrkorna. FDR överlät klokt militärupplägget till sin högst värderade general, den store George C. Marshall, sedermera dubbad till hela krigets strategiska segerorganisatör, vinnare av Nobels fredspris och initiativtagare till Marshallplanen. Själv satt han i de legendariska Yaltakonferenserna med Stalin och Churchill och skissade på postkrigsvärlden. Tillsammans med den sistnämnde, samt hyllade utrikesministern Cordell Hull, sådde Roosevelt det proverbiala fröet till Förenta Nationerna, vilket blev hans sista betydande insats. Demokratiska presidenter tycks alltid brottas med dålig hälsa och FDR var sannerligen inget undantag. Redan på 1920-talet hade han varit förlamad under två år på grund av polio. 1945 dog han av sjukdom och utmattning. Han lämnade över landet i Harry Trumans kapabla händer och efterkrigstidens stundande prosperitet. Roosevelt spelade i en egen division och bar ett helt land på sina värdiga axlar genom flera svåra prövningar - depressioner, världskrig. Det går förstås bra att tala sig varm om charmiga saker som Jack Kennedys eleganta retorik, Teddy Roosevelts spektakulära leverne och Woodrow Wilsons belevade framtoning, men Franklin Roosevelts rejäla ledarskap bidrog till att rädda såväl USA som i viss mån Europa från potentiell undergång, och då ter sig allt annat trivialt. Det är helt enkelt så man blir den störste.