Det kommer en tid i varje ung mans liv, då han måste skriva det stora Dick Cavett-inlägget. Min tid har nu kommit. Jag medger att inlägget lider en viss risk att urarta i jolmig sentimentalism, såsom det tenderar att göra när idoler skall avhandlas på blogg. Dick Cavett var, vilket kanske är bekant för en del, programledare för talkshowen The Dick Cavett Show under några hektiska år, från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet - en tid när den amerikanska kultur-, media- och nöjessfären formligen svämmade över av intressanta figurer och det politiska klimatet var hårdkokt och förrädiskt spännande. Cavett hade den tveksamma äran att dela sändningstid med den oövervinnerlige Johnny Carson och The Tonight Show. Men vi tar det från början och försöker att vara sakliga.
Efter att ha arbetat några år i biblioteket på Yales universitet, där han även regisserade uppskattade teateruppsättningar på campuset och arrangerade föreläsningar med sådana som Peter Ustinov, bodde Cavett i början av 60-talet i en nergången trea på Manhattan där han betalade 51 dollar i månaden i hyra. Han arbetade som springpojke på Time Magazine, men kände sig ämnad för större uppgifter. I hela sitt liv hade han närt en regelrätt besatthet av kända människor. Under sin första tid i New York brukade han exempelvis klä sig i samma utstyrslar som journalisterna på Time, placera ett exemplar av tidningen Variety under armen (för det hade alla seriösa reportrar) och smyga in på backstageområden vid tv-inspelningar, teateruppsättningar, musikaler och liknande händelser, bara för att få vistas en stund i närheten av celebriteter och få smak av la dolce vita. Ibland blev han utslängd i rännstenen, ibland lyckades han nästla sig in i samma hiss som Greta Garbo.
1961 läste Cavett en artikel om Jack Paar, dåtidens ikoniske programledare för The Tonight Show. I artikeln suckade Paar över hur ansträngande det hade blivit att sammanställa en högklassig öppningsmonolog varje kväll. Den alltid opportunistiske Cavett såg sin chans och skrev ihop ett knippe skämt som han personligen överlämnade till Paar under ett "slumpmässigt" möte mellan de båda i NBC-högkvarterets korridorer. Samma kväll, med en svettig Cavett sittandes i publiken, använde Paar flera av skämten. Responsen var mycket god, och när de båda återigen träffades senare i en hiss blev Cavett erbjuden ett prestigefyllt jobb som talangscout på The Tonight Show. Han accepterade entusiastiskt och började genast finkamma New York-klubbarna efter påläggskalvar. En av hans främsta upptäckter som talangscout blev en neurotiskt lagd komiker som vareviga kväll levererade en charmigt trevande rutin på nattklubben Blue Angel. Woody Allen, naturligtvis, blev också en av Cavetts två närmaste vänner. Den andre var Groucho Marx.
Under den senare delen av 60-talet sysselsatte sig Cavett med flera saker. Han arbetade fortfarande kvar på The Tonight Show (som hade tagits över av den osannolikt populäre Johnny Carson), men nu som författare, vilket han skattade högre än att scouta efter komiker. Han skrev även åt institutionerna Ed Sullivan och Merv Griffin och hade gjort sig känd för att smyga in avancerade referenser i de vanligtvis lättsamma och intellektuellt outmanande familjeprogrammen. Han bedrev också mindre och fristående sketchprojekt tillsammans med sådana som Lenny Bruce och Mel Brooks. Sedan 1965 förde han även en förhållandevis godartad karriär som ståuppkomiker på den mytomspunna klubben Bitter End i Greenwich Village, med Woody Allens framtida producent Jack Rollins som sin manager. Det genererade förvisso blygsamma lönecheckar, men kom att slipa hans torra, sofistikerade humor inför nästa, livsdefinierande karriärssteg.
Det bästa ur The Dick Cavett Show
1969 skrev Cavett under stort pådrag ett kontrakt med ABC och fick sin egen talkshow. Programmet lades på samma fruktade sändningstid som Johnny Carsons The Tonight Show i NBC, men man insåg snart att det var lönlöst att utmana om tittarsiffrorna. Istället gavs Cavett tillåtelse att, helt efter eget bevåg, forma ett stramt och nedtonat alternativ till Carsons breda om än älskvärda spektakel; ett sofistikerat konversationsprogram utan sketcher och publikfrieri, där vanligtvis mer ljusskygga gäster eller sådana gäster som av olika anledningar - snäva intresseområden, obekväma åsikter, falnande stjärnstatus, uttalad animositet gentemot Tonight Show-formatet - inte ansågs lämpliga för den stora massan, fick tala i lugn och ro med Cavett. Det artade sig till ett gynnsamt drag för ABC. Man fick snart en trogen och månghövdad tittarskara (mestadels bestående av akademiska östkustliberaler) och ett oantastligt rykte. Cavett visade sig besitta en briljant konversationsförmåga; välartikulerad, beläst, världsvan, sympatisk - men också syrlig och besk när situationen krävde. Han var alltid med på noterna med ett knippe kvickheter redo i bakfickan, hela tiden driven av sitt genuina intresse och stundvisa besatthet för motparten. Så gott som samtliga av de intervjuer jag har kommit över från The Dick Cavett Show har visat sig vara fullkomligt njutbara. Som allra mest utsökt blev det förstås när gästerna ansågs tillräckligt prominenta för att hela programtiden (en knapp timme) skulle ägnas enbart åt dem. Flera av de här intervjuerna - Woody Allen, Orson Welles, Ingmar Bergman, Groucho Marx, Alfred Hitchcock, Katherine Hepburn, m.fl - finns på Youtube. Allt är lysande. En genomsnittlig kväll hos Dick Cavett kunde Peter Bogdanovich, Frank Capra, Robert Altman och Mel Brooks sitta och dra whiskystinna rövarhistorier som om de satt hemma i någons källare istället för på ABC-primtime.
Här är min slutliga lista över det bästa som hände i och omkring The Dick Cavett Show under de gyllene åren, 1969-74.
Gore Vidal vs. Norman Mailer
Efter att ha arbetat några år i biblioteket på Yales universitet, där han även regisserade uppskattade teateruppsättningar på campuset och arrangerade föreläsningar med sådana som Peter Ustinov, bodde Cavett i början av 60-talet i en nergången trea på Manhattan där han betalade 51 dollar i månaden i hyra. Han arbetade som springpojke på Time Magazine, men kände sig ämnad för större uppgifter. I hela sitt liv hade han närt en regelrätt besatthet av kända människor. Under sin första tid i New York brukade han exempelvis klä sig i samma utstyrslar som journalisterna på Time, placera ett exemplar av tidningen Variety under armen (för det hade alla seriösa reportrar) och smyga in på backstageområden vid tv-inspelningar, teateruppsättningar, musikaler och liknande händelser, bara för att få vistas en stund i närheten av celebriteter och få smak av la dolce vita. Ibland blev han utslängd i rännstenen, ibland lyckades han nästla sig in i samma hiss som Greta Garbo.
1961 läste Cavett en artikel om Jack Paar, dåtidens ikoniske programledare för The Tonight Show. I artikeln suckade Paar över hur ansträngande det hade blivit att sammanställa en högklassig öppningsmonolog varje kväll. Den alltid opportunistiske Cavett såg sin chans och skrev ihop ett knippe skämt som han personligen överlämnade till Paar under ett "slumpmässigt" möte mellan de båda i NBC-högkvarterets korridorer. Samma kväll, med en svettig Cavett sittandes i publiken, använde Paar flera av skämten. Responsen var mycket god, och när de båda återigen träffades senare i en hiss blev Cavett erbjuden ett prestigefyllt jobb som talangscout på The Tonight Show. Han accepterade entusiastiskt och började genast finkamma New York-klubbarna efter påläggskalvar. En av hans främsta upptäckter som talangscout blev en neurotiskt lagd komiker som vareviga kväll levererade en charmigt trevande rutin på nattklubben Blue Angel. Woody Allen, naturligtvis, blev också en av Cavetts två närmaste vänner. Den andre var Groucho Marx.
Under den senare delen av 60-talet sysselsatte sig Cavett med flera saker. Han arbetade fortfarande kvar på The Tonight Show (som hade tagits över av den osannolikt populäre Johnny Carson), men nu som författare, vilket han skattade högre än att scouta efter komiker. Han skrev även åt institutionerna Ed Sullivan och Merv Griffin och hade gjort sig känd för att smyga in avancerade referenser i de vanligtvis lättsamma och intellektuellt outmanande familjeprogrammen. Han bedrev också mindre och fristående sketchprojekt tillsammans med sådana som Lenny Bruce och Mel Brooks. Sedan 1965 förde han även en förhållandevis godartad karriär som ståuppkomiker på den mytomspunna klubben Bitter End i Greenwich Village, med Woody Allens framtida producent Jack Rollins som sin manager. Det genererade förvisso blygsamma lönecheckar, men kom att slipa hans torra, sofistikerade humor inför nästa, livsdefinierande karriärssteg.
Det bästa ur The Dick Cavett Show
1969 skrev Cavett under stort pådrag ett kontrakt med ABC och fick sin egen talkshow. Programmet lades på samma fruktade sändningstid som Johnny Carsons The Tonight Show i NBC, men man insåg snart att det var lönlöst att utmana om tittarsiffrorna. Istället gavs Cavett tillåtelse att, helt efter eget bevåg, forma ett stramt och nedtonat alternativ till Carsons breda om än älskvärda spektakel; ett sofistikerat konversationsprogram utan sketcher och publikfrieri, där vanligtvis mer ljusskygga gäster eller sådana gäster som av olika anledningar - snäva intresseområden, obekväma åsikter, falnande stjärnstatus, uttalad animositet gentemot Tonight Show-formatet - inte ansågs lämpliga för den stora massan, fick tala i lugn och ro med Cavett. Det artade sig till ett gynnsamt drag för ABC. Man fick snart en trogen och månghövdad tittarskara (mestadels bestående av akademiska östkustliberaler) och ett oantastligt rykte. Cavett visade sig besitta en briljant konversationsförmåga; välartikulerad, beläst, världsvan, sympatisk - men också syrlig och besk när situationen krävde. Han var alltid med på noterna med ett knippe kvickheter redo i bakfickan, hela tiden driven av sitt genuina intresse och stundvisa besatthet för motparten. Så gott som samtliga av de intervjuer jag har kommit över från The Dick Cavett Show har visat sig vara fullkomligt njutbara. Som allra mest utsökt blev det förstås när gästerna ansågs tillräckligt prominenta för att hela programtiden (en knapp timme) skulle ägnas enbart åt dem. Flera av de här intervjuerna - Woody Allen, Orson Welles, Ingmar Bergman, Groucho Marx, Alfred Hitchcock, Katherine Hepburn, m.fl - finns på Youtube. Allt är lysande. En genomsnittlig kväll hos Dick Cavett kunde Peter Bogdanovich, Frank Capra, Robert Altman och Mel Brooks sitta och dra whiskystinna rövarhistorier som om de satt hemma i någons källare istället för på ABC-primtime.
Här är min slutliga lista över det bästa som hände i och omkring The Dick Cavett Show under de gyllene åren, 1969-74.
Gore Vidal vs. Norman Mailer
Jag undrar om inte det här kan vara det största ögonblicket i talkshow-historien. Lite bakgrund till att börja med. Gore Vidal var (är - han lever faktiskt) en ganska pompös journalist och en mästerlig essäist som gillade att skjuta fasaner med Kennedybröderna. I en förödande och tämligen roande recension av sin evige nemesis Norman Mailers senaste alster i New York Review of Books hade han jämfört Mailer med Charles Manson. Givetvis anspelade han på att Mailer några år tidigare hade varit en hårsmån från att mörda sin fru med två pennknivshugg efter att hon råkat kallat honom "a faggot". Nu skulle de bittra fienderna mötas hos Dick Cavett. Den formidabla krutkärringen Janet Flanner (Paris-korrespondent för The New Yorker, bl.a.) närvarade också i studion. Redan i kulisserna innan inspelningen tagit vid hade Mailer skallat Vidal och stämningen var knappast muntrare framför kamerorna. Mailer, som notoriskt taktlöst inledde med att säga att Vidal förstörde Jack Kerouacs karriär genom att ligga med honom (och fortsatte med att jämställa Vidals texter med maginnehållet hos en ko), är verkligen på sitt allra mest distanslösa och uppblåsta humör i det här klippet. Som två oense femåringar i en sandlåda utbyter de några futila anklagelser innan Flanner ryter till. Mailer ger sig då på publiken och dittills gentlemannen Cavett, som han anser vara intellektuellt underlägsna. Resultatet? Det blir ännu roligare.
Nixon vill förinta Cavett
Nixon vill förinta Cavett
Mitt under det pågående Vietnam-kriget arrangerade Cavett en talkshow-debatt av det aggressivare slaget mellan två krigsveteraner med djupa meningsskiljaktigheter. Den förre presidentkandidaten John Kerry argumenterade verserat för krigsmotståndets räkning och sågs som vinnare. En som inte uppskattade den här föreställningen var Richard Nixon. I de hemliga banden som framkom vid Watergate-undersökningen framgick det rent av, som klippet ovan visar, att den koleriske Nixon diskuterade om man inte kunde ta och göra sig av med den där satans Dick Cavett. "Det har vi allt redan försökt...", svarade Vita Husets legendariskt ökände stabschef Harry Haldeman.
J.I Rodale överskattar sig själv
Kanske är det lite väl cyniskt att sortera in följande under rubriken det bästa ur The Dick Cavett Show, men ändå. I juni 1971 gästade den självgode hälsogurun och författaren J.I Rodale, 72, programmet. Under samtalet med Cavett skröt Rodale vid upprepade tillfällen om sin exemplariska hälsa; hur han hade ramlat omkull i trapporna dagen innan och "skrattat hela vägen ner" och att han med all säkerhet skulle bli minst hundra år gammal. När Cavett senare pratade med kvällens andra gäst, journalisten Pete Hamill, segnade plötsligt Rodale ihop bredvid dem. Han hade drabbats av en massiv hjärtattack och dog kort senare - mitt under pågående inspelning.
Marlon Brando får nog
Ingen sådan här lista är komplett utan en Marlon Brando på dåligt humör. Mästaren var i ropet mer än vanligt när han besökte Cavett sommaren 1973. Han hade nyligen vägrat ta emot sin Oscar för Gudfadern och tycktes bedriva krig mot hela omvärlden. Den här kvällen hade han med sig representanter för tre olika indianstammar. Brando mumlade sig igenom en ganska intetsägande intervju innan han lämnade studion i ett till synes omotiverat vredesmod. I kulissen stod fotografen Ron Galella och tog ett kort på Brando i all välmening. Brando, den evige pugilisten, svarade med att slå sönder Galellas käke och den övre tandraden. Nästa gång de träffades bar Galella en ishockeymask.
Dalí talar osammanhängande
Det var inte rekommenderat att bjuda in Salvador Dalí till tv-program i början av 70-talet. Den store surrealistens excentriska beteende framstod på ålderns höst som allt mer påträngande. Det hindrade dock inte Cavett. En kväll i mars 1970 äntrade Dalí studion med en ilsken myrslok i famnen. Han kastade myrsloken i knät på den andra gästen, den värdiga stumfilmsstjärnan Lillian Gish från The Birth of a Nation, som reagerade med något som bara kan beskrivas som skräckslagen ilska. Längre fram i den extremt urspårade intervjun undrade Cavett varför Dalí hade givit en föreläsning på Sorbonne från en öppen limousine, till bredden fylld av kålhuvuden. Dalí, som vid det här laget hade alienerat publiken med sin högtravande elitism, tycktes knappt notera frågan, men gav sig till sist ut på en lång och sövande utläggning om att kålhuvudet var svaret på en matematisk ekvation som konstnären Michelangelo hade hittat när han dissekerade en noshörning. Cavett lutade sig då fram mot Dalí, viftade frenetiskt med sin hand i konstnärens ansikte och utbrast, precis som Groucho Marx i Galakväll på Operan, "BOOGIE, BOOGIE, BOOGIE!". Dalí blev stum och publiken vred sig av skratt. Det rapporterades senare att en kvinna på ett sjukhus i Washington var tvungen att få sina stygn omsydda för att hon hade skrattat så mycket.
Cassavetes, Falk och Gazzara bildar böghög
J.I Rodale överskattar sig själv
Kanske är det lite väl cyniskt att sortera in följande under rubriken det bästa ur The Dick Cavett Show, men ändå. I juni 1971 gästade den självgode hälsogurun och författaren J.I Rodale, 72, programmet. Under samtalet med Cavett skröt Rodale vid upprepade tillfällen om sin exemplariska hälsa; hur han hade ramlat omkull i trapporna dagen innan och "skrattat hela vägen ner" och att han med all säkerhet skulle bli minst hundra år gammal. När Cavett senare pratade med kvällens andra gäst, journalisten Pete Hamill, segnade plötsligt Rodale ihop bredvid dem. Han hade drabbats av en massiv hjärtattack och dog kort senare - mitt under pågående inspelning.
Marlon Brando får nog
Ingen sådan här lista är komplett utan en Marlon Brando på dåligt humör. Mästaren var i ropet mer än vanligt när han besökte Cavett sommaren 1973. Han hade nyligen vägrat ta emot sin Oscar för Gudfadern och tycktes bedriva krig mot hela omvärlden. Den här kvällen hade han med sig representanter för tre olika indianstammar. Brando mumlade sig igenom en ganska intetsägande intervju innan han lämnade studion i ett till synes omotiverat vredesmod. I kulissen stod fotografen Ron Galella och tog ett kort på Brando i all välmening. Brando, den evige pugilisten, svarade med att slå sönder Galellas käke och den övre tandraden. Nästa gång de träffades bar Galella en ishockeymask.
Dalí talar osammanhängande
Det var inte rekommenderat att bjuda in Salvador Dalí till tv-program i början av 70-talet. Den store surrealistens excentriska beteende framstod på ålderns höst som allt mer påträngande. Det hindrade dock inte Cavett. En kväll i mars 1970 äntrade Dalí studion med en ilsken myrslok i famnen. Han kastade myrsloken i knät på den andra gästen, den värdiga stumfilmsstjärnan Lillian Gish från The Birth of a Nation, som reagerade med något som bara kan beskrivas som skräckslagen ilska. Längre fram i den extremt urspårade intervjun undrade Cavett varför Dalí hade givit en föreläsning på Sorbonne från en öppen limousine, till bredden fylld av kålhuvuden. Dalí, som vid det här laget hade alienerat publiken med sin högtravande elitism, tycktes knappt notera frågan, men gav sig till sist ut på en lång och sövande utläggning om att kålhuvudet var svaret på en matematisk ekvation som konstnären Michelangelo hade hittat när han dissekerade en noshörning. Cavett lutade sig då fram mot Dalí, viftade frenetiskt med sin hand i konstnärens ansikte och utbrast, precis som Groucho Marx i Galakväll på Operan, "BOOGIE, BOOGIE, BOOGIE!". Dalí blev stum och publiken vred sig av skratt. Det rapporterades senare att en kvinna på ett sjukhus i Washington var tvungen att få sina stygn omsydda för att hon hade skrattat så mycket.
Cassavetes, Falk och Gazzara bildar böghög
Vi avslutar genomgången med något lättsamt och gemytligt. Cavetts havererade försök att gruppintervjua Hollywoods på den tiden grabbigaste grabbar - John Cassavetes, Peter Falk och Ben Gazzara - skulle säkert många avfärda som trivialt trams, och egentligen är det svårt att säga emot. Inte alltför mycket av objektivt värde kommer fram under den timmeslånga konversationen. Men gräver man lite under ytan hittar man snart en detaljerad stilstudie av Cavetts fina, snabbtänkta vitsighet och charmiga elegans, samt en underbar inblick i en svunnen tid när talkshow-program var oförutsägbara och gästerna tilläts vara sig själva även om det framställde dem i osmickrande dager. Den ökända trion, ett slags otvunget indie-Rat Pack om man så vill, med regissörsgeniet Cassavetes som självklar ledare, vinglar in i tv-studion fast beslutna att tiden skall användas till att bolma på cigarrer, dricka whisky och dra interna skämt. Prata med programledaren? Absolut inte. Cavett kommer snart underfund med vad deras plan är och ägnar resten av intervjun åt att sakta men säkert nå fram till de fnittriga grabbarna som inte kan undgå att bli personliga och uppriktiga. Fantastiskt underhållande.
