6. Lord Sebastian Flyte
Serie: Brideshead Revisited
Den unge lord Flytes slutliga undergång var måhända alltid oundviklig, men vägen dit - kantad av belevad dandyism, oantastligt skurna tredelskostymer och ett laissez faire-drickande värdigt F. Scott Fitzgerald - är odelat angenäm att följa. Den fläskige dipsomanen Evelyn Waugh kokade ihop vår snorvalpige antihjälte efter några års depraverat umgänge med Oxfords mest högtravande och hedonistiska aristokrater. Stilige Anthony Andrews adapterade honom omsorgsfullt och oklanderligt till tv-format. Flyte stjäl faktiskt stundtals uppmärksamheten helt från protagonisten Charles Ryder och stärker därigenom tesen om att snyggt paketerade förfall alltjämt trollbinder.
Videoklipp:
Klassisk replik: - Dearest Charles, I found a box of this paper at the back of a bureau so I must write to you as I am mourning for my lost innocence. It never looked like living. The doctors despaired of it from the start.
Bonuskuriosa: Lord Sebastians notoriska teddybjörn, Aloysius - en delikat obskyr referens till Oxford-alumen Sir John Betjemans teddybjörn Archibald Ormsby-Gore -, hette egentligen Delicatessen och tillhörde skådespelaren Peter Bull.
5. Illya Kuryakin
Serie: The Man from U.N.C.L.E.
Napoleon Solo var den proklamerade huvudfiguren i Uncle, men det var Illya Kuryakin som stal showen. Medan Solo förvisso var en karismatisk och urban amerikan i den nobla, välskräddade och älskvärda Cary Grant-traditionen, minde Kuryakin om en enigmatisk rysk renässansman; Sorbonne- och Cambridge-utbildad, bemästrare av multipla språk, litterärt bevandrad och intellektuell så det förslog. Hans intressen var mat, zigenarkultur, polotröjor och socialism. Den ekivoka spionromantiken tilläts onekligen flöda i Uncle och radarpartnerskapet växte sig med tiden allt starkare och tv-mässigare. Solo förblev den konjakdrivne Ian Fleming-stereotypen som gick hem med kvinnan i slutet, men Kuryakin - mer pragmatisk och sublim - tog alltid hem den 60-talstorra punchlinen precis innan eftertexterna.
Videoklipp:
Klassisk replik: - No man is free who works for a living.
Bonuskuriosa: Det sägs att David McCallum mottog fler kärleksbrev från kvinnliga fans än någon annan i NBC-historien. Inte illa, kan tyckas, för någon med den potentiellt otacksamma uppgiften att porträttera en plikttrogen ryss mitt under Kalla krigets klimax.
4. Gob Bluth
Serie: Arrested Development
George Oscar "Gob" Bluth har inte många förmildrande egenskaper; han är en genuin, megalomanisk idiot. Man kan dock inte låta bli att kapitulera för hans hängivenhet. Och det är en oerhörd bedrift i sig att vara familjens svarta får, när familjen vi talar om är The Bluths. De är allesammans lata, självupptagna och odugliga - och värst är förstås Gob. Han har alltid en handfull ljusskygga upptåg i rockärmen, och förmår för jämnan hindra sin med Bluth-mått mätt välartade broder Michael från att kultivera någon form av anständighet i familjen. Gob tillbringar dagarna med att vara självgod och åka omkring på sin segway. Han tolkar allt kvinnor säger som suktande eufemismer och bedriver en synnerligen fruktlös karriär som pyrotekniskt inriktad magiker. Gob har också uppfunnit Franklin Delano Bluth; en stereotypt svart buktalardocka (tillika en hommage till den livligt omdebatterade Sesame Street-figuren Roosevelt Franklin) samt den något mer harmlösa Mr Bananagrabber; en Hamburglar-inspirerad animerad figur. Trots alla Gobs episka tillkortakommanden håller man alltid en motvillig tumme i smyg för honom.
Videoklipp:
Klassisk replik: - I've made a huge mistake.
Bonuskuriosa: Gob släppte ett album tillsammans med buktalardockan Franklin Delano Bluth betitlat "Franklin comes alive". Albumet innehöll bland annat en infam cover på Bryan Adams "(Everything I Do) I Do It for You".
3. Audrey Horne
Serie: Twin Peaks
Pajkonnässören Agent Cooper och den rytmiskt bevandrade dvärgen i all ära, men är det någonting som är oförglömligt i Twin Peaks så är det Audrey Horne. Vi talar då förstås, som alltid med det sällsamma fallet Twin Peaks, om den första säsongen; epokgörande och rättmätigt lovprisad som den onekligen var. Audrey Hornes svala tvetydighet gäckade tittaren och det gick aldrig att gissa var hennes sympatier låg. Skulle hon visa sig vara en kokett odåga eller självaste nyckeln till hela mysteriet? Twin Peaks måste alltid ihågkommas som en lågmäld, noirflörtande pusseldeckare som givits Lynch-behandlingen; därför är det varken jättar, demoner eller log ladies man instinktivt minns av serien. Nej, det är Audrey Hornes ömsom autistiska, ömsom seduktiva dans till jukeboxen inne på RR Café framför en häpen ortsbefolkning - som en Louise Brooks för 1990-talet.
Videoklipp:
Klassiskt citat: - Do your palms ever itch?
Bonuskuriosa (inklusive massiv spoiler): Sherilyn Fenn har i efterhand klargjort att hennes karaktär de facto inte omkom i bankvalvet där gamle Eckhardt hade planterat en sprängladdning. Tvärtom skulle Horne spela en essentiell roll i en presumtiv säsong tre.
2. Leo McGarry
Serie: The West Wing
Den bästa tv-serien rymmer förstås flera karaktärer med starka anspråk på en placering på listan och det kan tyckas vara ett rent omöjligt företag att välja blott en. Där finns den apokalyptiskt koleriske kommunikationschefen Toby "I was raised on Brideshead Revisited" Ziegler; knappt förmögen att hantera vare sig sitt judiska självhat eller omvärldens påträngande enfald; Josh Lyman, den förmätne senatorsmanglaren med West Wing-korridorernas bästa slapstick; C.J Cregg, den särdeles coola pressekreteraren med ett aldrig sinande förråd av knastertorra oneliners; Sam Samborn, ett charmigt bortkommet boy wonder-specimen som inte sällan drabbas av översvallande idealism i sitt talskrivararbete. Och ett par dussin till. Alla har emellertid en sak gemensamt. De jobbar åt Leo Thomas McGarry, Vita husets stabschef och "the man who runs the country" enligt president Bartlet själv. Boston-hårdingen McGarry är ömsom en briljant, patosdrypande statsman och dedicerad fadersfigur, ömsom tyngd av sina onämnbara laster; långt gången alkoholism, pillermissbruk och arbetsnarkomani. Han har utåt sett en karg och lätt auktoritär framtoning, men besitter också en alltid påslagen vurm för salta kvickheter, vilket gör att alla hans konversationer, särskilt de med sekreteraren Margret, låter som hämtade ur en rapp 1950-talsscrewball signerad George Cukor. Sättet han bär upp sina oklanderliga kostymer på, deadpan-levererar varje replik och wobblar när han går är tre andra älskvärda detaljer. Leo McGarry är det allra bästa med The West Wing.
Videoklipp:
Klassisk replik: - There are two things you never want to let people see how you make 'em: laws and sausages.
Bonuskuriosa: John Spencer, den hårdkokte skådisveteranen från Jersey, som så fantastiskt gestaltade Leo McGarry, hade föga oväntat flera likheter med karaktären. Båda var osvikliga dyed in the wool-demokrater. Båda var gamla alkoholister och arbetsnarkomaner. Och båda hade fatala hjärtproblem.
1. Dr. Niles Crane
Serie: Frasier
När hypokondripaketet Niles Crane var i tioårsåldern fördrev han stillsamt dagarna med att spela luftfiol till Mozarts verk. Det hände också att han korresponderade med sina fiktiva, judiska brevvänner. Den vuxne Niles preferabla aktiviteter är att spela ett parti squash, dricka kostsamma viner, äta utrotningshotade arter, diskutera Freud visavi Jung och munhuggas med sin ekvivalente broder. Han är den ultimate snobben - dråpligt osnuten och schackklubbsspenslig -, i en serie som aldrig missade ett tillfälle att omfamna, för att inte säga hylla, det intellektuella. Hela serien är en hyperelokvent high brow-fest som dryper av distingerade referenser och njutbar elitism, vilket förser Niles med mängder av obetalbara egghead-repliker och koketteringsmöjligheter. Därtill har vi seriens mer konventionella och gammalmodigt sofistikerade sidor. Den fina will they/won't they-spänningen mellan Niles och Daphne minner om Hollywoods guldålder och är ett av seriens mer drivande spår. Spänningen i familjen Crane - i regel inducerad av brödernas småjuvenila rivalitet (Niles gick exempelvis på Yale och Cambridge, Frasier på Harvard och Oxford) eller blue-collar-pappan Martins patologiska lynnighet - benas alltid ut med en sådan uppfostrande klokhet och småputtrig gedigenhet att det blir mer rörande än man förväntar sig av en amerikansk primetime-sitcom. Till sist har vi slapsticken. Den store David Hyde Pierce är en obestridlig mästare på att popinjaystrutta omkring i sin plugghästfrisyr och är värd varenda Emmy-statyett - och många har det blivit.
Videoklipp:
Klassisk replik: - That man has "community college" written all over him!
Bonuskuriosa: I sin annars så timida adolescens moonade Niles president Nixon. Orsak: han var förälskad i en anarkist och ville visa sig värdig.
