1. William Randolph Hearsts middagsbjudningar
Psykologer och beteendevetare hungriga efter en utmaning skulle kunna arrangera fullskaliga konvent helt i syftet att försöka analysera William Randolph Hearsts komplexa persona. Han är för evigt inskriven i historieböckerna som den svårt storhetsvansinnige och likaledes karismatiske tidningsmagnaten som Orson Welles baserade Citizen Kanes huvudperson Charles Foster Kane på, men det finns mycket mer att förtälja om det mångfacetterade och markbrytande societetsöverhuvudet. Själv kan jag urskilja tre dominerande personlighetsdrag. Först; den hänsynslösa karriäristen och familjefadern, som vi har kommit att lära känna genom legenden. Helt på egen hand byggde Hearst målmedvetet upp ett gigantiskt tidningsimperium utan motstycke. Häri rymdes allt från Cosmopolitan och National Geographic till Washington Herald. Kronjuvelen var emellertid The New York Journal, vilken han listigt använde för att bedriva ett öppet krig mot sin evige nemesis, huvudkonkurrenten New York Worlds starke man, Joseph Pulitzer. Hearst visste i stridens hetta inga gränser utan fabricerade vid behov smaskiga skandalnyheter, manipulerade bilder och satte rent skvaller på förstasidan - ett slags dubiöst tillvägagångssätt som snart kom att kallas yellow journalism och får sägas vara föregångaren till mycket av vår tids kvasijournalistik. På familjefronten uppträdde Hearst knappast mer avslappnat. Patologiskt svartsjuk som han var, kunde han onekligen ha valt ett bättre kärleksintresse än den självutnämndaa aktrisen och utpräglade fyllot Marion Davies. Det ena svindlande otrohetsryktet efter det andra omsvärmade den dokumenterat lösaktiga Davies, och till slut sägs Hearst ha fått nog. Under en av många spekulativa kryssningar på hans sobra yacht, där stora delar av Hollywoodeliten var medbjuden, trodde han sig i berättigat vredesmod skjuta ihjäl Davies senast påstådda sängkamrat, Charlie Chaplin, men det visade sig att han hade sett fel och i själva verket avlivat den stackars storartade westernregissören Thomas Harper Ince. En nämnvärd parentes så här i förbifarten är att den oftast gedigne regissören Peter Bogdanovich på senare år har gjort en tämligen bagatellartad men för all del fullt sevärd film som handlar om den här händelsen. Den heter The Cat's Meow.
Det andra personlighetsdraget hos Hearst är det något mer försonande; det filantropiska. Åtminstone godartade antydningar till medmänskliga drag kan man ana i delar av tidningsmannens gärningar. Hearst tillhörde oxymoroniskt nog det demokratiska partiet och ansågs av många vara dess mest progressiva medlem. Han erhöll förvisso aldrig någon officiell politisk makt - en knapp förlust i det New Yorkska guvernörsvalet 1906 är det närmaste han kom - men det politiska inflytandet som oundvikligen kommer av att vara ägare till trettiotalet stora tidningar utnyttjade han på daglig basis, helt enligt sin egen brokiga åsiktsagenda. Då det oftast handlade om att sätta sig emot amerikansk inblandning i diverse futila krig är det en smula ironiskt att hans mest kända "bedrift" är att på egen hand ha skapat den hetsiga allmänna opinionen som i förlängningen ledde till USA:s krig mot Spanien 1898 med målet att försvara Kuba.
Så till det tredje och för mig mest intressanta heartska personlighetsdraget. Hela tiden när jag ögnar igenom texter som behandlar Hearst slås jag av att det någonstans under den stenhårda och föga klädsamt affärsmanscyniska ytan tycks existera en liten osäker pojke (hence, Rosebud-spåret i Kane) med ett alarmerande långt gånget behov av att hävda sig; att alltid vara störst, bäst och ståtligast. Om någon i hans slutna och exklusiva vänskapskrets av filantroper, flappers och senatorer pekade på en vacker tavla på ett museum tog det aldrig lång tid innan den hängde i någon av Hearsts salonger. Och det är här det riktigt intressanta storhetsvansinnet kommer in i bilden. 1919, precis efter sin moders död, som vore det en given oidipal signal, antog Hearsts hybris proportioner som ingen hade kunnat ana. På en 1000 kvadratkilometer stor ranch liggandes intill Stilla Havet, i de hänförande trakterna av San Francisco, konstruerades det i samtliga avseenden hänförande palatset Hearst Castle (för Orson Welles-kännaren även kallat Xanadu). Här skulle han tillbringa resten av sina dagar.
Det andra personlighetsdraget hos Hearst är det något mer försonande; det filantropiska. Åtminstone godartade antydningar till medmänskliga drag kan man ana i delar av tidningsmannens gärningar. Hearst tillhörde oxymoroniskt nog det demokratiska partiet och ansågs av många vara dess mest progressiva medlem. Han erhöll förvisso aldrig någon officiell politisk makt - en knapp förlust i det New Yorkska guvernörsvalet 1906 är det närmaste han kom - men det politiska inflytandet som oundvikligen kommer av att vara ägare till trettiotalet stora tidningar utnyttjade han på daglig basis, helt enligt sin egen brokiga åsiktsagenda. Då det oftast handlade om att sätta sig emot amerikansk inblandning i diverse futila krig är det en smula ironiskt att hans mest kända "bedrift" är att på egen hand ha skapat den hetsiga allmänna opinionen som i förlängningen ledde till USA:s krig mot Spanien 1898 med målet att försvara Kuba.
Så till det tredje och för mig mest intressanta heartska personlighetsdraget. Hela tiden när jag ögnar igenom texter som behandlar Hearst slås jag av att det någonstans under den stenhårda och föga klädsamt affärsmanscyniska ytan tycks existera en liten osäker pojke (hence, Rosebud-spåret i Kane) med ett alarmerande långt gånget behov av att hävda sig; att alltid vara störst, bäst och ståtligast. Om någon i hans slutna och exklusiva vänskapskrets av filantroper, flappers och senatorer pekade på en vacker tavla på ett museum tog det aldrig lång tid innan den hängde i någon av Hearsts salonger. Och det är här det riktigt intressanta storhetsvansinnet kommer in i bilden. 1919, precis efter sin moders död, som vore det en given oidipal signal, antog Hearsts hybris proportioner som ingen hade kunnat ana. På en 1000 kvadratkilometer stor ranch liggandes intill Stilla Havet, i de hänförande trakterna av San Francisco, konstruerades det i samtliga avseenden hänförande palatset Hearst Castle (för Orson Welles-kännaren även kallat Xanadu). Här skulle han tillbringa resten av sina dagar.
Inga summor var för astronomiska när Hearst var ute efter att skapa världens mest imponerande hem. Han berättade febrigt för sin allvetande arkitektguru Julia Morgan om saker som han hade förälskat sig i under sina ångbåtsresor i Europa och Egypten och gav henne obegränsade resurser för att återskapa hans vimsiga drömmar; från Italien importerades ett romerskt tempel som byggdes om till ett badhus; från en spansk katedral hämtades inspirationen till slottets huvudbyggnad. Resultatet blev en veritabel pastisch på vitt skilda tidsepoker och stilar; 160-talet rum med närmast anal detaljrikedom. Obskyra djurarter från alla världens hörn hämtades in för att bilda världens största privatägda zoo. Dyrbara artefakter, sällsamma klenoder och rara konstobjekt placerades ut överallt i slottet. En vinkällare värdig namnet installerades. Hearst hade lyckats. Han hade byggt världens mest imponerande hem, och jazzålderns oanständigt burgna societetselit stod på kö för att komma och hälsa på, uttrycka sin avund genom djupa suckar och deltaga i de middagar och parties som frekvent anordnades. Under 1920- och tidiga 30-talet fanns det rent av inget viktigare statusbevis än en inbjudan till Hearst Castle. Enkom de största namnen valdes ut och det var Hearst personligen som skrev ner gästlistorna. Samhällsinstitutioner som Winston Churchill, Calvin Coolidge, George Bernard Shaw och Howard Hughes var självskrivna, likaså Hollywoods ständigt frotterande elit i form av namn som Errol Flynn, Marxbröderna, Cary Grant, Clark Gable, Gary Cooper, den evige David Niven, Charlie Chaplin, Buster Keaton, Greta Garbo, Jean Harlow, Mary Pickford och Joan Crawford. Enstaka personer i ropet, som Charles Lindeberg, ansågs också värdiga. Gästerna anlände på Hearst Castles privata flygplats eller på den lika privata tågstationen om man så föredrog, och tilläts sedan ströva omkring efter eget bevåg i slottet under dagen, allt medan Hearst omsorgsfullt förberedde sig för kvällens middag. De mest populära tillhållen för gästerna under dagen sägs ha varit tennisplanerna, poolen och slottets egen biosalong, som visade smakprov från Hearsts eget filmbolag, Cosmopolitan Productions, där skapliga regissörer som John Ford och Howard Hawks återfanns.
Vad som faktiskt försegick under själva middagarna har förblivit en välbevarad hemlighet. Belevade samtal lär ha förts, världsvana anekdoter lär ha dragits. Det finaste vinet dracks och de mest förbjudna och utrotningshotade fåglarna förtärdes. Kanske delade Errol Flynn ut en rak höger när argumenten i någon diskussion tagit slut, kanske hälsade Cary Grant på Clark Gable i en mörk garderob, kanske avlossade Groucho Marx ett knippe citatvänliga oneliners. I centrum av allt befann sig Hearst; han valde samtalsämnen och agerade den perfekta värden i vad som måste ha varit den dyraste versionen av ett ensamt barns te-serveringar med sina dockor. Med kontrollerad entusiasm förtäljde han historierna bakom alla de ovärdeliga konstverk som prydde väggarna. Med ett återhållsamt men genuint leende på läpparna lät han med fabricerad blygsamhet de namnkunniga gästerna få veta allt om hans gotiska bibliotek. Ingen skulle undgå att höra om hans storhet.
En enklare Hearst-bjudning där bland andra Viktor Sjöström och King Vidor medverkar.
Berättelser om personer som William Randolph Hearst tenderar vanligtvis att sluta med en präktig sensmoral; att ett liv vigt åt ytligt högmod till slut innebär ett tungt fall. Inte för Hearst. Måhända var hans rykte bland liberala marginellt grumlat av hans ominösa inställning till yttrandefriheten - han dedikerade trots allt sina sista år till att underminera Orson Welles och stoppa Citizen Kane. Men i övrigt ansågs han vara en stor "self-made" man och ett förträffligt exempel på den amerikanska drömmen. Det sista Hearst gjorde, när han tyckte sig vara för gammal och svag för att orka leva på slottet, var att köpa världens dyraste hus, det legendariska H-godset i Beverly Hills, och komfortabelt leva ut sina sista två, tre år innan han slutligen dog med ett självgott leende på läpparna 1951.
2. George Cukors söndagsmingel
Tänk om man hade varit en fluga på väggen i filmregissören George Cukors hem under 40-, 50- och 60-talet. Efter en hård arbetsvecka sökte sig Hollywoodeliten till Cukors palatsliknande Beverly Hills-boning på söndagarna för att varva ned, språka lättsamt med likasinnade, äta traktens godaste mat, smutskasta sina antagonister, inofficiellt rollbesätta nästa filmprojekt och kanske rent av uppnå en stunds härlig salongsberusning i baren där Cukors nära vän Cole Porter allt som oftast satt och plinkade anspråkslöst på pianot. De ekivoka undertonerna låg milt sagt i luften.
Till den excentriske bon-vivanten Cukor - liberal, frispråkig, homosexuell - kom endast det progressiva Hollywood. Bland de mest frekventa gästerna märktes svala par som Katherine Hepburn och Spencer Tracy, samt Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Andra prominenta stambesökare var Marlene Dietrich, Sir. Laurence Olivier, Judy Garland, Vivien Leigh, Joan Crawford, Noel Coward och den svårmodige britten James Whale. Blotta tanken på alla de här tämligen omacho människorna i samma rum, ivrigt konverserandes med varandra, är en aning sinnesvidgande.
2. George Cukors söndagsmingel
Tänk om man hade varit en fluga på väggen i filmregissören George Cukors hem under 40-, 50- och 60-talet. Efter en hård arbetsvecka sökte sig Hollywoodeliten till Cukors palatsliknande Beverly Hills-boning på söndagarna för att varva ned, språka lättsamt med likasinnade, äta traktens godaste mat, smutskasta sina antagonister, inofficiellt rollbesätta nästa filmprojekt och kanske rent av uppnå en stunds härlig salongsberusning i baren där Cukors nära vän Cole Porter allt som oftast satt och plinkade anspråkslöst på pianot. De ekivoka undertonerna låg milt sagt i luften.
Till den excentriske bon-vivanten Cukor - liberal, frispråkig, homosexuell - kom endast det progressiva Hollywood. Bland de mest frekventa gästerna märktes svala par som Katherine Hepburn och Spencer Tracy, samt Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Andra prominenta stambesökare var Marlene Dietrich, Sir. Laurence Olivier, Judy Garland, Vivien Leigh, Joan Crawford, Noel Coward och den svårmodige britten James Whale. Blotta tanken på alla de här tämligen omacho människorna i samma rum, ivrigt konverserandes med varandra, är en aning sinnesvidgande.
Stående från vänster: Robert Mulligan, William Wyler, George Cukor, Robert Wise, Jean-Claude Carrière, Serge Silberman; (sittande) Billy Wilder, George Stevens, Luis Buñuel, Alfred Hitchcock, Rouben Mamoulian
Cukor var inte bara ett fåfängt societetslejon; han höll sig hela tiden trogen sin digra bakgrund som regissör. Han gjorde själv ett tiotal absoluta Hollywoodklassiker, peakade med ett knippe Oscars för My Fair Lady - men är nästan lika känd för att ha blivit sparkad som regissör för Borta med vinden efter knappt tre veckors arbete av den hårdföre demonproducenten David O. Selznick. På 70-talet, en handfull år innan sin död, började Cukor bjuda hem gamla regissörskollegor med ojämna mellanrum till sitt hus. Samtidigt som det finniga New Hollywood-gänget - Scorsese, Bogdanovich, Lucas och De Palma et al - satt hemma i Steven Spielbergs bungalow och käkade pizza, rökte gräs, löste ekvationer och kladdade på Margot Kidder, tog Cukor i ett närliggande kvarter emot det gamla mustiga gardet - Hitchcock, Billy Wilder, George Stevens, William Wyler, Robert Wise samt självaste Luis Buñuel. Samtliga var på ålderns höst, men alltjämt virila och relevanta . Gruppen ägnade sig åt utdragna middagssittningar där branschanekdoter man inte vågar drömma om utbyttes, politiska teorier dissekerades och, får man gissa, ett och annat unket gubbskämt drogs. Allt i ett kamouflerande moln av tung cigarrök och doften av obskyr whisky.
3. Cahiers Du Cinémas redaktionsmöten
I början av femtiotalet var Cahiers du Cinéma en förhållandevis respekterad men alltjämt förbisedd konnässörtidning med den svårt nördige filmteoretikern André Bazin som manisk chefredaktör. 1954 lyckades tidningen värva en viss François Truffaut till redaktionen och allt kom att förändras. Idealisten Truffaut blev snabbt Cahiers ledande skribent då han formligen pumpade ur sig hätska artiklar i vilka han, enligt det självgoda etablissemanget, hädiskt förlöjligade hela den rådande franska filmindustrin - hopplöst stagnerad och grånande som den onekligen var. Truffauts sylvassa penna fick snart fler likasinnade filmentusiaster att vakna upp ur sina davlor och en kort tid senare bestod redaktionen av, hör och häpna, Jean-Luc Godard, Jacques Rivette, Claude Chabrol, Jean Cocteau och Éric Rohmer. Den sistnämnde ersatte till och med Bazin som chefredaktör.
3. Cahiers Du Cinémas redaktionsmöten
I början av femtiotalet var Cahiers du Cinéma en förhållandevis respekterad men alltjämt förbisedd konnässörtidning med den svårt nördige filmteoretikern André Bazin som manisk chefredaktör. 1954 lyckades tidningen värva en viss François Truffaut till redaktionen och allt kom att förändras. Idealisten Truffaut blev snabbt Cahiers ledande skribent då han formligen pumpade ur sig hätska artiklar i vilka han, enligt det självgoda etablissemanget, hädiskt förlöjligade hela den rådande franska filmindustrin - hopplöst stagnerad och grånande som den onekligen var. Truffauts sylvassa penna fick snart fler likasinnade filmentusiaster att vakna upp ur sina davlor och en kort tid senare bestod redaktionen av, hör och häpna, Jean-Luc Godard, Jacques Rivette, Claude Chabrol, Jean Cocteau och Éric Rohmer. Den sistnämnde ersatte till och med Bazin som chefredaktör.
Éric Rohmer och Jean-Luc Godard
Till en början var verksamheten strikt teoretisk; under långa redaktionsmöten bakom slutna persienner, under influens av kostsamma viner och tobak, diskuterade man politik, litteratur, konst, kvinnor och inte minst sina idoler: Orson Welles, Jean Renoir, Howard Hawks, Roberto Rossellini, ja alla som utmanade konventionerna skattades högt. Sedan publicerade man i stort sett ett transkript från mötet och kallade det för en ledarsida. Det dröjde dock inte lång tid innan nestor Truffaut hade färdigställt sitt manifest om auteur-tekniken; ett stycke dokument som utan tvivel förändrade filmskapandet för all framtid. I slutet av femtiotalet kom det allt mer inflytelserika och hippa grabbgänget nämligen på att det var hög tid att sluta snacka och börja göra egna filmer istället - givetvis utifrån auteur-tekniken. Truffaut släppte sin utsökta självbiografi De 400 slagen under våren 1959 och skrev därefter Till sista andetaget åt Godard, som filmatiserade den något år senare helt i biopublikens smak. Voila, den franska vågen - Nouvelle Vague som halvkonnässören känner den som - var född, och resten är som det heter historia. Truffaut fick till och med åka till Cannes, där han tidigare hade varit bannlyst för sina verbala avrättningar av fransk film, och mottaga festivalens finaste pris. Nouvelle Vague var förstås själva peaken av Cahiers verksamhet och direkt fantastisk i sina stunder, men något som är minst lika eggande är att föreställa sig de där tidigare redaktionsmötena: t.ex hur Godard och den fryntlige Claude Chabrol avgör en vänskaplig men ändå rätt hetlevrad diskussion om vilken som är Hitchcocks bästa film med ett parti armbrytning eller hur Rohmer med en illegal kuban i mungipan försöker fastställa för de andra om Bergmans eller Garbos skönhet var mest paralyserande - eller, ja, vad man nu kan misstänka pågick under de där mytomspunna sessionerna när alla dessa fascinerande och halvt gubbsjuka genier, just då opererandes i det absoluta gränslandet mellan högtravande intellektualism och juvenil barnslighet, sammanstrålade.
Cahiers Du Cinéma i sig levde för övrigt vidare, men med sina mest namnkunniga skribenter allt som oftast upptagna med filminspelningar, förlorade den oundvikligen sin höga status. Jacques Rivette, som alltid hade varit den upproriske racounteuren i gänget, tog självsäkert över tidningen från en lättad Rohmer under 1963 och styrde målmedvetet kursen mot humorlös socialism och avantgarde och bort från Hollywood och minsta antydan till traditionalism - ett förvisso djärvt drag som temporärt räddade tidningens anseende, men samtidigt förminskade läsarkretsen. På 70-talet tog ett maoistiskt redaktionskollektiv över Cahiers, och den var aldrig sig lik efter det.
Cahiers Du Cinéma i sig levde för övrigt vidare, men med sina mest namnkunniga skribenter allt som oftast upptagna med filminspelningar, förlorade den oundvikligen sin höga status. Jacques Rivette, som alltid hade varit den upproriske racounteuren i gänget, tog självsäkert över tidningen från en lättad Rohmer under 1963 och styrde målmedvetet kursen mot humorlös socialism och avantgarde och bort från Hollywood och minsta antydan till traditionalism - ett förvisso djärvt drag som temporärt räddade tidningens anseende, men samtidigt förminskade läsarkretsen. På 70-talet tog ett maoistiskt redaktionskollektiv över Cahiers, och den var aldrig sig lik efter det.
