Men först ett par specialkategorier.
Den värste:
Franklin Pierce (D)
President: 1853-1857
Man kan förstås säga vad man vill om Richard M. Nixon; bilden av en ganska obehaglig, svårt hybrisdriven och möjligtvis psykiskt obalanserad figur, som mer än någon annan förkroppsligade det moraliska 1970-talsförfallet och under ominösa former blev av med sitt jobb, går aldrig att komma ifrån. Men den notoriskt eftermiddagsskuggige Nixon var åtminstone en hyfsat effektiv politiker, det skall man ha mycket klart för sig, och likt en kvalfylld Darth Vader glimrade han till i små mjuka stunder av medmänsklighet. George W. Bushs två termer, framför allt den andra, har varit svårslaget anti-intellektuella uppvisningar i såväl pinsamma, som direkt ödesdigra misstag - till synes tvångsmässigt exekuterade av en osmakligt självgod kabinett vars oduglighet kommer att figurera som ett skräckexempel i framtida historieböcker. Men till och med Bush framstår som rent genialisk och nobel jämfört med Franklin Pierce. New Hampshire-bonvivanten sägs ha varit en hygglig man som inte visste sina begränsningar. Låt gå, även om det känns som en något smickrande beskrivning. Säkerligen var han formad av sitt tragiska livsöde, vilket innefattade grav alkoholism och ett knippe familjedödsfall. Men det förändrar inte att nära nog allt som Franklin Pierce rörde vid förvandlades till en förfärlig soppa, och att hans innersta moraliska värderingar var reaktionära, för att inte säga primitiva. Pierce var en lojal doughface-demokrat, vilket i sig alltid är suspekt, och försvarade söderns slavpolicy minst lika ivrigt som bäste vännen och Konfederationspresidenten Jefferson Davis. I slutändan, efter fyra horribla år som president, blev Pierce i princip utkastad ur sitt eget parti till förmån för den nästan lika oduglige James Buchanan. Det var dåliga år för demokraterna.
Den mest underskattade:
Ulysses S. Grant (R)
President: 1869-1877
Den yvigt skäggige fullblodsalkoholisten Grant åtnjuter ett föga smickrande anseende, och kanske är det inte så konstigt. Demokraterna ville aldrig ha någonting att göra med honom, ty han var fullkomligt korrumperad och dokumenterat omdömeslös. Och republikanerna vill inte ens ha något att göra med honom, eftersom han röstade på demokraterna och gärna koketterade om det. Många tycker, inte helt utan en poäng, att han skulle ha dragit sig tillbaka till någon desolut, skuggig plantage efter den avgörande vinsten i inbördeskriget, då han under legendariska omständigheter besegrade sin minst lika skäggige generalnemesis, Robert E. Lee, vid Gettysburg. Men faktum är att Ulysses Grant under sina åtta omtumlande och dipsomana presidentår, helt i motsats till tidens inskränkta anda, slogs förtjänstfullt för svartas rättigheter och motarbetade Klanen vid varje tillfälle som gavs. Det gör honom, om inte redo för en plats på övre halvan i presidenttabellen, så åtminstone hedervärd.
Topplistan:
15. Dwight D. Eisenhower (R)
President: 1953-1961
Urtypen - trots att han valde parti endast för att bringa en smula omväxling till det D-täta Pennsylvania Avenue - för hur en tänkande republikan vill ha sin president: sund, anständig, rekorderlig, misstänksam, osentimental och frikostigt dekorerad som krigshjälte. Ty, låt oss vara ärliga; den närmast vördnadsfulla respekt som Ike Eisenhower åtnjuter i vissa 1950-talssuktande kretsar bottnar till stor del i hans monumentala insatser under andra världskriget, som George C. Marshalls protegé, diplomatiskt ess och överbefälhavare för samtliga allierade styrkor. Eisenhower är en av blott fem generaler i den amerikanska historien som har tilldelats fem stjärnor. Som president har han en stabil men ändå relativt geistfattig meritlista, framför allt inrikes. Merparten av sin dyrbara tid fick han avlägga till det kalla krigets diverse komplikationer. USA mådde trots allt ganska gott under Eisenhowers styre.
14. Bill Clinton (D)
President: 1993-2001
Ett måhända kontroversiellt val. Clinton har tämligen adekvat sammanfattats med raden "You can't trust him, he's got weak morals and ethics - and he's done a heck of a good job". Det finns konsiderabla delar av etablissemanget som aldrig kommer att erkänna Bill Clinton som en stor, eller ens hyfsad president. Och förvisso saknade den forne Arkansas-guvernören mycket riktigt en del av den värdighet och dignitet som ämbetet ofrånkomligen fordrar. Ol' Bubba må också ha varit alltför ideologiskt urvattnad i sin smånaiva förhoppning om att tilltala hela det politiska spektrumet. Men tittar man en stund på vad han de facto uträttade; hur han lugnt och metodiskt byggde upp ett sällan skådat ekonomiskt överflöd och höll landet utanför krig mer än någon annan har mäktat med, inser man att ytterst få presidenter har bidragit mer konkret till att helt enkelt förbättra det allmänna tillståndet i landet. Följaktligen har ingen annan president lämnat jobbet med fördelaktigare opinionssiffror (även om det torde understrykas att både John F. Kennedy och Franklin Roosevelt sannolikt hade fått högre siffror om de hade överlevt sina respektive termer). Clinton attraherade många röststarka belackare och må ha varit en obotlig narcissist med ett par spekulativa tendenser för mycket, men en 65-procentig approval rating, trots en PR-katastrofal otrohetsaffär i färskt minne, är svindlande bra - och synnerligen talande.
13. Lyndon B. Johnson (D)
President: 1963-1969
Vicepresident: 1961-1963 (under John F. Kennedy)
En oerhört komplex president vars arv är hopplöst nedsvärtat av Vietnamkriget. De lärda må fortfarande tvista om kriget berodde på Johnsons dokumenterat hetlevrade Texasgener eller helt enkelt dålig rådgivning. Det har emellertid främst kallats för försvarsminister Robert S. McNamaras krig och det finns ingen anledning att revidera det. LBJ svor presidenteden med helt andra ambitioner än att släppa napalm på andra sidan jordklotet. Han var (på gott och ont) formligen besatt av sin förre arbetsgivare, John F. Kennedy, och ville till varje pris bli lika populär och ikonisk. Det var dock aldrig menat att hända då de båda var som natt och dag. Kennedy kännetecknades av sensibilitet och osannolik vältalighet; Johnson var ett svavelosande åskmoln med en synnerligen råbarkad vokabulär. Han tolererade inget trams eller karriärism utan serverade gladeligen de mest frätande av utskällningar till såväl prestigefulla senatorer som högt uppsatta ministrar när de inte presterade oantastligt enligt den explicita Johnson-doktrinen. Det hela kom att kallas The Johnson treatment och resultatet blev benhård lojalitet, på gränsen till en sektliknande idoldyrkan. Men det innebar också att LBJ kunde presentera storskaliga reformidéer i sina State of the Unions och ha dem genomförda blott halvåret senare i en, faktiskt, aldrig skådad form av effektivitet. Om Johnson inte hade begått sitt stora, definierande misstag, att dramatiskt eskalera den amerikanska militära inblandningen i Vietnam, så hade vi kanske främst kommit ihåg hans verkliga kall, The Great Society. Det var en lång svit av radikala sociala program, skamlöst inspirerade av Franklin D. Roosevelt, ämnade att rycka upp ett hopplöst segregerat USA, stärka fundamentala mänskliga rättigheter och införa statlig sjukvård. Man kan en smula cyniskt spekulera i om det var en form av opportunistisk kappvändning i tidens progressiva anda eller en genuin form av medmänsklighet som låg bakom Johnsons stora civil rights-engagemang. I vilket fall som helst gjorde det mycket nytta, den saken är synnerligen klar. Och den bitterljuva ironin går således inte att undkomma; den kanske mest vänsterlutande amerikanske presidenten genom tiderna är också känd som en fradgatuggande krigshetsare med rabiata tendenser.
12. Grover Cleveland (D)
President: 1885-1889, 1893-1897
Amerikanska presidenter har gjort många dumma saker genom åren. Några av dem har valt att strunta i moral, etik och empati och istället kultiverat ett föga klädsamt storhetsvansinne. Ett välkommet undantag är Grover Cleveland, den anspråkslöse. Han lät sig drivas av det sunda förnuftet och en närmast patologisk vilja att göra det korrekta. Clevelands resumé innehåller förvisso inga särskilt spektakulära händelser, men det räcker långt att stilla beundra hans gedigenhet, franka ton och kyliga temperament. Han hade inga krig eller nämnvärda oroligheter att avstyra utan kunde fokusera på de pardonlösa uppstädningarna bland tidsenlig korruption och översitteri, samt sitt stilsäkra ledarskap över bourbondemokraterna och praktiserandet av lagom utmanande old school-liberalism. Resultatet blev ett partiöverskridande anseende som hederlig, modig och beslutsam - egenskaper som i all enkelhet skall definiera presidentämbetet, men som ibland kan kännas sorgligt bortglömda. Cleveland vann popularitetsrösten i hela tre val; 1885, 1889 och 1893. Han vann dock bara elektorsrösterna i 1885- och 1893-valen, vilket uppseendeväckande nog gör honom till USA:s 22:e och 24:e president enligt den officiella sammanställningen. Dessutom, och det kan inte underskattas, bar han upp sin valrossmustasch med önskad värdighet.
11. James K. Polk (D)
President: 1845-1849
Det finns olika sorters lyckade presidenter. En del av dem är slipade ledarfigurer som osar karisma och kammar en bra sidbena, några är trygga krishanterare med såväl list som rättskaffenhet och ett par är stora ideologiska tänkare. James K. Polks största styrka? Effektiviteten. Ingen kunde sätta upp mål och sedan uppfylla dem som Jimmy Polk. Han dribblade skickligt och djärvt med skatter och tariffer och etablerade ett ekonomiskt system som höll sig relevant i 70 år. Men det var på utrikesfronten som han firade sina verkliga triumfer och grundlade sitt arv. Det är svårt att tänka sig ett USA utan Kalifornien, New Mexico, Washington, Oregon och Idaho, men sådan var den geografiska verkligheten innan Kejsar Polk gick loss på den internationella scenen och proklamerade landmassa efter landmassa. Han åtnjöt goda diplomatiska färdigheter och tvingades förhållandevis sällan resignera till bruk av våld. Av bara farten kammade han hem en förhållandevis oblodig seger i det uttalat ovinnbara mexikanska kriget. Polks enda svaghet var, liksom många av den tidens mest prominenta politiker, hans relativa vekhet och brist på klarsynthet i slaverifrågan. Lite mer rakryggat kurage där och han kunde ha varit en man för topp tio. Sägs vidare ha varit besatt av Andrew Jackson och Thomas Jefferson, och vem kan klandra honom.
10. James Madison (D-R)
President: 1809-1817
Utrikesminister: 1801-1809 (under Thomas Jefferson)
Om listans avsikt enkom hade varit att rangordna de mest inflytelserika personerna i den amerikanska historien skulle James Madison erhålla en något högre placering. Han var den som tog initiativet till, och sedermera författade, den amerikanska konstitutionen. Större än så blir det inte i just det här sammanhanget. I skarven mellan 1700- och 1800-talen hände många intressanta saker som kom att forma landet. Madison, som bildade ett ideologiskt och vänskapligt radarpar med Thomas Jefferson, var inblandad och rent av drivande i nästintill samtliga. Som kongressens högste ledare arbetade han fram de tio oinskränkbara frihetslagarna, mer kända som Bill of rights, som ända fram till denna dag möjliggör allt från press- och yttrandefrihet till rätten att protestera och, kontroversiellt nog, bära vapen. Till slut fick han även bli president. Som konstitutionsförfattare var Madison en imponerande och verserad man, tungt influerad av upplysaren John Lockes alltid tänkvärda skrivelser om klassisk liberalism och gemene mans tabula rasa, men som president intog han en mer passiv och timid roll, möjligtvis tyngd av prestationsångest och sina företrädares (Washington och Jefferson) storhet. Han hanterade förvisso sitt enda större åtagande, det underskattade kriget med Storbritannien 1812, på ett oklanderligt sätt, och under hans två termer finns egentligen inte mycket att direkt klaga eller anmärka på. Men det går ändå inte att förneka att man känner sig en smula besviken över att en man som i hela sitt liv hade uppvisat en sådan rar talang och furiös idealism inte tog chansen att uträtta ännu mer när han väl fick chansen. James Madison är förmodligen den enda som har en resumé på vilken den mest imponerande punkten inte är President of the United States of America.
9. John F. Kennedy (D)
President: 1961-1963
Tja, var skall man egentligen börja? Tillsammans med Moder Teresa och Dr. Martin Luther King är Jack Kennedy den person genom tiderna som det amerikanska folket beundrar mest. Hans namn får än i dag ögon att tåras; av stolthet, sorg och över det som kunde ha blivit. Däri ligger också själva essensen av hans flyktiga presidentskap. JFK var ojämförligt populär. En ikon, vars tragiskt korta tid i Vita huset är omhuldad av kittlande mystik och spännande anekdoter. Kennedys filmstjärnekarisma, fantasieggande umgänge, ungdomliga panache, intellektuella Ivy League-framtoning, fantastiska stab av genier och, kanske framför allt, elokventa retorik, är långt mer ihågkomligt än det faktum att hans ämbetesperiod stundtals var tumultartad och full av problem. Kuba bråkade och Kennedy-administrationen - tillräckligt internt stridig i sig - var i total gungning; kommunistanklagelserna haglade och Barry Goldwater-högern frodades. Men JFK lyckades på något dimhöljt sätt, förmedelst god hjälp av sina två mest betrodda rådgivare, försvarsminister Robert S. McNamara och brodern Bobby, hålla ihop det fragila världssamfundet utan att någon tryckte på Knappen. John F. Kennedy måste allra främst kommas ihåg som en generationsdefinierande inspiratör, som aldrig var rädd att kavla upp ärmarna och hugga in. Han städade upp i den ruttna FBI- och CIA-sörjan, slogs för medborgerliga rättigheter när ingen annan brydde sig och tänkte inte tolerera fattigdom i sitt USA. Klyschigt måhända, men man kan inte undgå att undra över vad han hade kunnat uträtta om de ödesdigra skotten i Dallas hade missat. När så dessutom den minst lika talangfulle brodern Bobby mördades fem år senare, på väldigt god väg att bli president, fanns det inte längre någonting kvar av familjen som hade varit ämnad för en epok. Borta var drömmar och patos, kvar återstod djupa tragedier och Nixon.
8. Andrew Jackson (D)
President: 1829-1837
Den mytomspunne Andrew Jackson har kallats för det demokratiska partiets fader, och varför inte. Han var en gigant. Som ärrad nationalhjälte efter James Madisons krig mot Storbritannien vann han presidentvalet 1824, både elektors- och popularitetsmässigt, dock med en sådan knapp marginal att representanthuset helt unikt valde att kliva in och utse sin preferabla kandidat till president, den sittande utrikesministern John Quincy Adams. Fyra år senare kom en frustande Jackson tillbaka - nu med strategisk hjälp av Martin Van Buren, en framtida president även han, och ett helt omstrukturerat och vitalt demokratiskt parti i ryggen. Johnson formligen krossade den mediokre Adams i valet och påbörjade en lång, lång era av dominans i amerikansk politik. Jacksons modell var den så kallade Jacksoniska demokratin. Den gick överlag ut på att motarbeta myndigheterna, eliten och aristokraterna för att istället få den genomsnittlige amerikanen - den humble bonden och arbetaren - att känna sig mer involverad i politiken, inte minst genom att ge honom rösträtt. Jackson var en frisk fläkt i ett självgott och ingrott etablissemang som för första gången hade stagnerat efter de stora omvälvningarna 20-30 år tidigare. Han var en härligt taktlös och råbarkad hårding, en vildsint excentriker som gick under smeknamnet Old Hickory. Varje gång någon förolämpade hans fru utmanade han genast den skyldige på en gammaldags pistolduell. Detta hände sammanlagt 13 gånger. Den mest famösa av dessa var när Jackson sköt ihjäl duelistlegenden Charles Dickinson (som innan mötet med Hickory hade dödat 26 av 26 duellmotståndare). Det stämmer även, som den fiktive stabschefen Leo McGarry i tv-serien The West Wing brukade påtala, att Jackson hade en gigantisk bit ost i Vita husets foajé som allmänheten fick komma och äta av när de hungrade. Det enda smolket i den jacksonska bägaren är den föga genomtänkta förflyttningen av indianer i södern som han lät äga rum. Man kan rent av säga att det kastar en lång skugga över hans i övrigt mäktiga och älskvärda presidentskap.
7. Harry S. Truman (D)
President: 1945-1953
Vicepresident: 1945 (under Franklin D. Roosevelt)
Det var aldrig enkelt att vara Harry S. Truman. Han fick som nyinsvuren vicepresident hastigt den tveksamma äran att ta över det demokratiska partiet när den omåttligt populäre Franklin Roosevelt dog, och han kastades således rakt in i andra världskrigets själva upplösning. Truman var på sätt och vis en blek tjänstemannafigur jämte den karismatiske Roosevelt. Han var som bäst en medelmåttig talare och ansågs ovärdig att ta över det som Roosevelt hade byggt upp; ett demokratiskt parti större och mer populärt än någonsin tidigare. Truman hittade dock sin egen fruktsamma agenda och nisch och etablerade sig snabbt som en respektabel ledare med en charmigt karg strävarattityd. Det här var dock en besvärlig tid i historien och en del av Trumans metoder (främst Hiroshima- och Nagasaki-bomberna) sågs inte alltid med blida ögon av allmänheten och kan än i dag diskuteras. Hans opinionssiffror var således med jämna mellanrum föga smickrande. Tiden har dock gett Truman "rätt" och hans anseende är i dag extremt gott, till och med över partigränserna. Truman var inte nödvändigtvis en mästerlig politiker som en del andra på listan, men i en tid då minsta snedsteg hade kunnat frambringa apokalypsen var han trygg och habil vilket var allt man kunde begära. Kanske är det mästerligt i sig.
6. Theodore Roosevelt (R)
President: 1901-1909
Vicepresident: 1901 (under William McKinley)
Den mest älskvärde av alla republikanska presidenter. Han må stundtals ha varit chockerande arrogant och hans illa dolda översittarattityd gentemot mindre länder var långt ifrån idealisk. Men överlag är det omöjligt att inte sugas in i Teddy Roosevelts oerhörda resumé. Han var en respekterad naturforskare, upptäcksresande, krigshjälte, historiker, jägare, författare av 35 böcker, Nobelprisvinnare och celebrerad guvernör av New York. När så president William McKinley mördades 1901 fick vicepresident Roosevelt kliva in och ta över. Därmed blev han, 42 år gammal, den yngste presidenten i landets historia, vilket han fortfarande är. Roosevelt var genuint indignerad över republikanernas allt mer förstockade moralism och stilla omfamning av korruption och började istället anamma en framåtsträvande vänsteragenda som blev starten på den så viktiga progressiva tidsåldern i USA. T.R, som han allmänt kallades, förde ett öppet krig mot giriga affärsmän, genomdrev en radikal miljöpolitik och blev den förste presidenten att föreslå statlig sjukvård. Men mest av allt var han en hederlig och mustig ledarfigur som människor var villiga, för att inte säga ivriga, att ställa sig bakom. Han var extremt karismatisk och sades dominera alla rum han klev in i med sina halsbrytande anekdoter hämtade från sin flamboyanta livsstil, som en slags politikens Hemingway om man så vill. Till slut ställdes han öga mot öga med sin bittraste fiende, demokraten Woodrow Wilson, i 1912 års val. Wilson vann en utklassningsseger, men Roosevelt kan alltid vara stolt över att han lyckades alienera hela den republikanska högern. Och ja, teddybjörnar är uppkallade efter honom.
5. Woodrow Wilson (D)
President: 1913-1921
Bilden av den intellektuelle liberalen - sofistikerad, kultiverad, beläst, världsvan, välartikulerad och en smula självgod och högtravande - härstammar tvivelsutan från Woodrow Wilson, en av de absolut skarpaste hjärnorna som tagit presidentskapet i besittning. Till skillnad från dagens fåfänga östkustliberaler lyckades dock Wilson, tidigare rektor på Princeton, kombinera sin akademiska torrhet med stor, Heartland-kompatibel folklighet. Han var främst en sann idealist som trodde på en helgjuten internationell gemenskap mellan de brokigaste av länder för att motsträva minsta antydningar till krig, samtidigt som han lyckades undvika att vara självutplånande pragmatisk. Denna filantropiska gentlemannafilosofi renderade honom Nobels fredspris och har varit grundstenen för alla tänkande presidenter sedan dess. Det är mer eller mindre cementerat att den beklämmande underskattade Wilsons tankegångar i mycket stor utsträckning har präglat hela det progressiva 1900-talstänkandet. Till och med Nixon, om det nu kan tas för en komplimang, lät hänga upp Wilsons porträtt på sitt kontor.
4. Thomas Jefferson (D-R)
President: 1801-1809
Vicepresident: 1797-1801 (under John Adams)
Utrikesminister: 1789-1793 (under George Washington)
1962 bjöd John F. Kennedy in 49 Nobelsprisvinnare till Vita huset på middag. Han gav en toast och inledde med följande rad: "I think this is the most extraordinary collection of talent and of human knowledge that has ever been gathered together at the White House - with the possible exception of when Thomas Jefferson dined alone." Så låter det ofta när det talas om denne gänglige homme du monde från Old Dominion. Jefferson hamnar nästan per automatik på fjärdeplatsen, alldeles precis bakom De tre stora, då sådana här undersökningar kondukteras. Han började sin karriär som frispråkig, nästintill anarkistiskt lagd, utrikesminister i George Washingtons legendariska kabinett, men till följd av djupa meningsskiljaktigheter med den prestigefulle finansministern och New York Post-grundaren Alexander Hamilton lämnade Jefferson sin post under stort tumult och startade ett eget parti, det Demokrat-Republikanska, som sedermera blev det demokratiska partiet. Tillsammans med sin notoriske sidekick, James Madison, dominerade han och partiet tidig amerikansk 1800-talspolitik. Jefferson, sin klädsamma självgodhet till trots, var allmänt känd som en briljant man - revolutionär, uppfinnare, arkitekt, magnifik författare, arkeolog, filosof, bemästrare av flera språk och innehavare av många upplysta idéer som låg anmärkningsvärt långt före sin tid. Han författade den amerikanska självständighetsdeklarationen som antogs den 4:e juli 1776; grunden på vilken hela det amerikanska samhället fortfarande vilar, och är tillsammans med Ben Franklin och George Washington den mest notable av alla de founding fathers som byggde upp landet, både strukturellt och moraliskt. Han hjälpte till att forma konstitutionen och slogs nobelt för individens frihet. Så gott som alla amerikanska politiker genom historien nämner Jefferson som sin främsta inspirationskälla. Så, varför är han då inte nummer ett på listan? Förutom att han gjorde mycket av sitt bästa arbete redan innan han blev president: en tämligen unken historik med slavar. Jefferson var principiellt emot slavinnehav, men hade ändå 200 stycken på sitt Monticello-gods. Ett obegripligt och beklämmande inslag i den annars så imponerande berättelsen om Thomas Jefferson.
3. George Washington (-)
President: 1789-1797
Om man har fått både huvudstaden och en vacker stat namngiven efter sig, samt pryder dollarsedeln, då har man onekligen gjort någonting rätt. Men den buttre George Washington var aldrig ute efter att söka en politisk karriär. Han ledde den kontinentala armén till en osannolik seger över det brittiska imperiet under den amerikanska revolutionen, vilket förvisso i sig hade säkerställt honom som en av de viktigaste personerna i sitt lands historia. Efter kriget drog han sig dock tillbaka till sin pittoreska Virginia-plantage och ämnade leva ett anspråkslöst liv i periferin. Det höll i fyra år. 1787 var hans indignation över det rådande läget i landet så långt gången att han, tillsammans 55 andra prominenta politiker och tänkare, reste till Philadelphiakonventet - alla från Benjamin Franklin till Alexander Hamilton var där och yttrade opinioner. Konventet ledde i synnerhet fram till två epokgörande händelser: 1. James Madison började skissa på ett stycke dokument kallat den amerikanska konstitutionen. 2. Washington blev, i förlängningen, vald till den förste amerikanske presidenten; surgubben John Adams blev vice. Ett lyckat drag av delegaterna. Den sexstjärnige generalen visade sig besitta formidabla ledarfärdigheter även bakom ett skrivbord. Fundamenten i hans politik må ha varit en distinkt strävan efter en stark stat, ett gediget skattesystem och en neutral inställning till utländska konflikter, men Washingtons viktigaste uppgift blev ändå att vara kraftfull, föredömlig och rättvis under en mycket prekär och instabil tid, präglad av envisa motsättningar och djupt rotade konflikter. Han lyckades bättre än någon kunde begära. Under sina glansdagar tog han alla sina beslut omgiven av Hamilton, Madison och Jefferson. En mer imponerande innersta krets är ganska svår att tänka sig.
2. Abraham Lincoln (R)
President: 1861-1865
Honest Abe blev den förste republikanske presidenten. 1860 vann han valet med en anmärkningsvärt klen marginal och året därefter utbröt inbördeskriget - den största och blodigaste krisen i amerikansk historia. Lincoln och nordstaterna tänkte avskaffa slaveriet, något som de elva reaktionära konfederationsstaterna i södern, under ledning av demokraten Jefferson Davis, inte fann acceptabelt. De tog avstånd från resten av landet och kriget blev snart oundvikligt. Driven, som så många andra, av Thomas Jeffersons filosofier, särskilt proklamationen "All men are created equal", sammansvetsade Lincoln nordstaterna genom en serie gåshudsframkallande inspirationstal, framför allt det i Gettysburg, som mer än någonting annat har fastslagit honom som en essentiell ledare för sin tid. Lincoln valde sina generaler med stor omsorgsfullhet, och en av dem - det nerdekade snillet Ulysses S. Grant - tog hem den avgörande victorian vid just Gettysburg. Kriget var vunnet, Lincoln deklarerade avskaffande av slaveriet och justerade konstitutionen. Som tack för det blev han skjuten i huvudet fyra dagar senare under ett teaterbesök av den dysfunktionelle sydstatssympatisören John Wilkes Booth. Ett långt ifrån stilenligt slut för en av de riktigt stora. Lincolns numera närmast helgonlika status är överdriven, men han var en enorm president. Hans rakt igenom sunda förnuft, öppensinnade regeringsbildande och idealistiska övertygelser lever vidare - måhända inte alltid i hans eget republikanska parti.
1. Franklin D. Roosevelt (D)
President: 1933-1945
Man kan förstås bara spekulera i hur världen i allmänhet och USA i synnerhet hade sett ut i dagsläget om en svagare president än Franklin Delano Roosevelt hade tagit Vita huset i besittning under den där historiskt mörka skarven mellan 30- och 40-talen; en tid av allt från tyranniska demagoger till barskrapande börskrascher. Ingen annan amerikansk president har blivit så genuint testad som FDR. När han tillträdde 1933, efter att ha varit en förhållandevis framfusig och agitativ guvernör i New York och en välsituerad produkt av den sorglösa jazzåldern, fick han genast hugga in i den stora depressionen som republikanen Herbert Hoover (inte mycket till president får man frankt tillstå) lämnade efter sig. Roosevelt införde målmedvetet New Deal-paketet, den mest omfattande sociala välfärdsreformen i landets historia och ett gudasänt genidrag eller ondskefull socialism beroende på vem man frågar. Framför allt innehöll det pensionssystemet, och det kan åtminstone ingen klaga på. New Deal blev själva fundamentet i amerikansk liberalism under generationer framöver. USA kom sakta på fötter igen och bilden av en stor landsfader började att ta form. Ingen annan president genom tiderna har suttit mer än två termer - Roosevelt satt fyra. Han vann varje val han ställde upp i med närmast komiska jordskredssiffror (523-8 i 1936 års val exempelvis), han hade skyhöga opinionssiffror och kongressen trogen vid sin sida. Ändå mötte han hårt, för att inte säga brutalt motstånd, inför sin allra viktigaste uppgift: att övertyga sitt tvekande folk om att en amerikansk inblandning i andra världskriget var en absolut nödvändighet. Med tiden svängde opionionen (en viss händelse vid Pearl Harbor skyndade på) och Roosevelts övertalningsförsök blev plötsligt fruktsamma. Europa skulle räddas (och, för all del, USA:s ställning i världen skulle säkras) och man slöt upp med de allierade styrkorna. FDR överlät klokt militärupplägget till sin högst värderade general, den store George C. Marshall, sedermera dubbad till hela krigets strategiska segerorganisatör, vinnare av Nobels fredspris och initiativtagare till Marshallplanen. Själv satt han i de legendariska Yaltakonferenserna med Stalin och Churchill och skissade på postkrigsvärlden. Tillsammans med den sistnämnde, samt hyllade utrikesministern Cordell Hull, sådde Roosevelt det proverbiala fröet till Förenta Nationerna, vilket blev hans sista betydande insats. Demokratiska presidenter tycks alltid brottas med dålig hälsa och FDR var sannerligen inget undantag. Redan på 1920-talet hade han varit förlamad under två år på grund av polio. 1945 dog han av sjukdom och utmattning. Han lämnade över landet i Harry Trumans kapabla händer och efterkrigstidens stundande prosperitet. Roosevelt spelade i en egen division och bar ett helt land på sina värdiga axlar genom flera svåra prövningar - depressioner, världskrig. Det går förstås bra att tala sig varm om charmiga saker som Jack Kennedys eleganta retorik, Teddy Roosevelts spektakulära leverne och Woodrow Wilsons belevade framtoning, men Franklin Roosevelts rejäla ledarskap bidrog till att rädda såväl USA som i viss mån Europa från potentiell undergång, och då ter sig allt annat trivialt. Det är helt enkelt så man blir den störste.
